Tittar ut och inser att det är väldigt dystert. Inne är det i alla fall varmt även om det inte ger så mycket tröst.

Vintern är på intåg och med den även mörker och kyla.

Jag kan trots detta inte låta bli att känna lite längtan.
Längtan efter jul. Efter att få pynta och dona. Att få baka och sjunga. Att fylla lägenheten med musik och glädje.
Det är precis vad jag behöver just nu känner jag.

Men det kommer snart...

Jag önskar...

Ibland önskar jag att saker var annorlunda. Jag önskar att jag var som alla andra. Att min son kunde ha en vanlig barndom där han inte behövde se efter mig.

Här om dagen när jag hämtade honom på förskolan hade klockan hunnit bli en del. Så när vi väl kom ut var det redan mörkt. Detta resulterade i att K fick hjälpa mig att komma hem i en del. Det känns hemskt att behöva förlita sig på honom.
Han är trots allt bara fem år. Han ska inte behöva ta hand om mig.

Jag vill vara självständig. Jag vill kunna sköta mig själv. Jag vill klara mig själv. Kunna göra allt som alla andra.
Men tyvärr är det inte möjligt.
Jag har min problem och det måste jag kunna acceptera. Men det är fruktansvärt svårt.

Jag önskar och hoppas att de finner ett botemedel.
Jag vill att min son ska kunna ha en normal barndom utan att behöva se efter sin mamma så att hon inte slår halvt ihjäl sig...

Det är så att jag är på väg att börja gråta...