Livet som vikarie...

Jag vet inte hur många av er som läser detta som har erfarenhet av att arbeta som vikarie?

Att vara vikarie är att slita som ett djur och många gånger bara få skit för det. Jag vet inte hur många gånger som man har sett blickar, hört kommentarer som man vet är sarkastiska och ibland rent ut elaka. Som vikarie jobbar du så hårt som du kan men i stället för att mötas med tacksamhet så möts man ofta med pikar och påpekanden om saker som man själv inte har haft något att göra med.
Det är precis som att allt som inte blir precis som just de vill är vikariens fel. Det kan aldrig vara en ordinarie som gör fel. De kan aldrig göra misstag utan det måste vara en vikare.
jag anser att man borde tänka sig för när det gäller hur man behandlar varandra på en arbetsplats. Tyvärr verkar det som att många glömmer bort att om det inte hade varit för oss så hade de inte fått semester. De hade även fått gå på knäna då någon är sjuk för ingen hade kunnat täcka upp. De hade inte heller kunnat gå på alla sina möten och utbildningar för att det hade inte funnits personal att sätta in.
Men nu är det så att vi finns och ställer upp i vått och tort oavsett ad vi får möta. Vi sliter medan ni har möten och utbildningar. Utbildningar som vi också hade velat gå på men inte får. Medan ni sitter på spännande föreläsningar tex för att lära er hantera olika situationer. Även vi skulle vilja lära oss att hantera situationerna på samma sätt, men i stället får vi sedan skit för att vi inte hanterar det på rätt sätt.

Så nästa gång som du skäller på en vikarie för att det inte blev som du brukar göra, eller nästa gång du säger något elakt bakom hennes rygg eller ger hennes irriterade blickar så tänk en stund på vad du skulle göra om vi inte fanns? Hur skulle det se ut på din arbetplats? Till sist kan du tänka på hur du skulle känna om det var du som var vikarien som fick all skit...
När du har gjort detta så kan vi ta en diskution om det hela som vuxna människor.

Då var skolan slut och jag är tillbaka i vardagen igen. Nu är det slut med att veta exakt hur mycket pengar man har varje månad och med att veta att det kommer in pengar över huvud taget.
Visst jag vet att jag har ett jobb och jag borde skatt mig lycklig för det, men jag känner trots detta att jag inte vet riktigt vad jag skall göra.
Jag vet ju faktiskt inte jur varje månad kommer att se ut. Jag vet inte om jag kommer att få ihop tillräckligt med pengar för att få nästa månad att gå ihop. Det blir att leva från lön till ön och hoppas att nästa blir tillräcklig. Även om man har fått ihop en braln så vågar man inte spendera det eftersom man inte vet hur det ser ut nästa månad.

Det finns ingen trygghet i att jobba så här. Visst de säger att deras mål är att man skall kunna vara självförsörjande på att jobba så här men jag vet inte om jag håller med. Jag menar det kanske fungerar om man är ca 20-25 år och bor ensam och bara har sig själv att tänka på. Men jag har en familj att tänka på och det innebär att jag har betydligt högre utgifter än vad en del av de andra anställda har.

Just nu önskar jag att jag kunde få ett fast jobb där jag vet att jag koommer att få ihop tillräckligt med pengar varje månad. Där jag kan släppa all min oro om hur pengarna skall kunna räcka till varje månad.
Detta kanske låter egoistiskt med tanke på hur många det finns i vårt land som inte ens ar en timaställning som jag, men jag villbara ha en trygghet för min familj. Jag vill slippa oroa mig, slippa vända på varje krona. Kunna ha ett liv...
Är det så hemskt??

Resumé av året som gått.

Då var 2013 offeciellt slut och det nya året har tagit sin början.

2013 var ett händelserikt år som innebar många förändringar både privat och i det stora hela.

Jag har under det gånga året tagit ett flertal beslut på det privata planet som har inneburit en rad förändiringar i mitt liv. Jag skulle våga påstå att det har gjort mig lyckligare än vad jag har varit på många år även om det var svåra beslut att ta.
Jag har även nått en del av del mål som jag har haft under året. Mitt slutbetyg är klart och jag har äntligen kunnat se resultat av all möda på allvar.
Jag har även fått ett nytt jobb som jag trivs bra på. Visst jag jobbar bara extra just nu men i alla fall.

Även för K har det varit ett år med förändringar. Detta både positiva och negativa...

Vi har äntligen fått ordning på hans hud och fått veta vad det är och vad vi skall göra. Tyvärr har detta inneburit ännu fler mediciner men det anser jag absolut att det är värt. K instämmer då han nu kan göra saker som tidigare har varit oerhört plågsamma.
Detta året har även ett nytt kapitel skrivitsdå K har börjat i skolan och därmed har sagt hejdå till de gamlavännerna på förskolan och fått nya.

Året i sig har tyvärr inneburit avsked då vi tidigt på året blev tvungna att ta farväl av min älskade farmor. Men nu slipper hon lida mer och har förhoppningsvis det bra där hon är nu. Hon är saknad och älskad av oss alla.

Men om vi nu blickar framåt då, vad kan tänkas ske under det nya året?
Ja det är svårt att säga, men förhoppningsvis blir även detta ett år som går i förändringarnas tecken.
Jag har en del mål och önskningar , men de håller jag för mig själv tills vidare.
Jag hoppas att vi kan få ordning på alla medicinerna så att vi slipper en massa läkarbesök och läkemedelsbyten. Men framförallt så att K får en chans att vara som alla andra barn i hans ålder. Jag vet att han verkligen önskar detta mer än något annat.

Men det återstår som sagt att se hur året blir. Vad som än händer så hoppas jag att ni alla har ett underbart år och att ni inte hänger upp er på sådant som inte blev som ni ville under det gångna året.