Dagens planer...

Nu sitter jag återigen med mitt arbete. Men det börjar närma sig slutet med det. Det känns skönt att kunna skymta slutet efter att ha slitit sitt hår i så lång tid...

I eftermiddag ska jag till ögonläkaren för kontroll av min sjukdom. Detta görs nu mera med 2 års mellanrum..
Detta innebär att jag kommer att få titta i det hemska ljuset som de kommer att lysa rakt in i mina ljuskänsliga ögon. Jag kommer även att få genomgå en ögonbotten fotografering. Visst är det relativt plågsamt men det är samtidigt ingenting i jämförelse med undersökningarna som jag gör på Universitetssjukhuset i Lund vart 4:e år.

Så det återstår att se hur mycket jag ser när jag går där ifrån idag. Jag kanske får ta mig i kragen och använda min markeringskäpp så folk inte cyklar över mig på vägen hem...
Men jag är ju trots allt en relativt envis människa så jag ska klara mig på egen hand idag. Jag kan ta mig hem själv. Det handlar trots allt bara om en promenad på 10 min...
Jag väljer att säga som jag brukar "jag är inte blind ännu"...

Idag är även en stor dag för min älskade lilla K. Han ska följa med en kompis hem från förskolan. Detta är andra gången som han gör det utan mig. Han är jätte nervös och väldigt förväntansfull då han inte har varit hemma hos denna kompisen tidigare... Men han har längtat efter denna dagen under en längre tid. Han har frågat mig flera gånger om han får komma hem till kompisen i fråga och jag har sagt att han så klart får varje gång. Men sedan har det inte blivit av eftersom vi alla har haft så mycket, men nu har dagen äntligen kommit..
Så jag kan räkna med att jag har en trött men lycklig kille ikväll...

Nej nu måste jag fortsätta skriva på arbetet, men jag skriver mer ikväll när jag har fått tillbaka synen ordentligt...

Hej! Jag heter tankar och jag har inte glömt bort dig...

När jag satt och skrev det förra inlägget började jag att tänka.
Det fick mig att tänka på allt som har varit...

Detta leder till att jag sitter med tankar som jag vet inte är rimliga och som jag nog inte skulle vilja innerst inne...
Men trots detta så kan jag inte sluta tänka..

En del av mig önskar att K bara kunde slippa allt och få vara som alla andra barn. men jag vet ju att det inte är så och att det aldrig kommer att vara så.
Men som jag skrev då så älskar jag honom över allt annat och jag vill ju bara det bästa för honom.
I det ingår ju att få vara barn..
Hur jag än vänder och vrider på saker och ting så har han ju inte samma frihet och möjligheter som andra. Visst kan han göra sakerna men det krävs mer av både honom och av oss som föräldrar för att genomföra det.

Jag önskar att han bara kunde slänga av sig skor och strumpor och plaska i en damm om vädret tillåter. Eller att han kan ta av sig kläderna och springa i vattenspridaren i bara boxer och lusten faller på. Men det fungerar ju inte så för honom.

Hur mycket jag än försöker att förtränga det och putta undan min känslor så kommer de ikapp mig ibland.
Då känns det bara som att en våg av nedstämdhet kommer över mig. Den ger mig en enorm kram och säger att den inte har glömt bort mig.
Då önskar jag att jag kunde ta bort hans problem om så bara för ett par dagar så han kunde göra allt det där som faller honom in...

Ta som exempel det faktum att vi ska till Ölands djur- och nöjespark i slutet av Juni och där har de ett vattenland... Då önskar jag att han slapp oroa sig för hur det ska bli. Att han slapp medicin... K har inte badad på badhus eller i hav på så lång tid att jag inte vet hur hans kropp kommer att reagera. Jag minns faktiskt inte hur det var sist..
Men jag vill ju så klart kunna unna honom det när vi är där...

Usch jag hatar när dessa tankar och känslor kommer ikapp mig...

Skaka av sig det och gå vidare...

Jag känner många gånger att jag inte förstår hur K klarar av alla dessa motgångar som han ständigt möter. Han tar allt med en klackspark och ett leende vilket imponerar enormt på mig. En annan hade varit helt knäckt för länge sedan, men inte han. Han bara skakar av sig det och går vidare. Jag vet att barn vänjer sig vid nya saker relativt fort men i alla fall. Trots detta är jag så oerhört imponerad av honom.

Jag menar han har ju inte direkt haft den ultimata barndomen hittills men har trots detta lyckats bli så oerhört underbar.

Jag menar att vara 6 år gammal och veta om att man har mediciner att sköta och att men förmodligen kommer att ha dessa under resten av sitt liv kan inte vara enkelt. Sedan att han aldrig klagar eller bråkar över dem gör mig så stolt. Jag kan fråga honom varför han har dem och han tittar på mig med en sarkastisk min och säger något i stil med " det vet du väl mamma, det är för att jag får jobbigt att andas" eller " för att det inte ska klia på mig när jag duschar". Han har så enorm koll.

Han kan kläcka ur sig sådana kommentarer som " luften i skogen är så fuktig så jag brukar ta medicin när vi är där". Jag bara gapade när han sa det till mig.
Sedan är han så smart att han har lärt sig att sköta medicinen själv. I alla fall astma medicinen. Han har ju stenkoll på den andra med för visso men den når han inte att hämta själv...
Så jag har börjat att ställa den i hans fack på förskolan så går han själv ut och tar den när han känner att han behöver. Han fixar allt, skruvar av locket, skakar, vrider och andas in. Jag var rädd i början att han skulle glömma sig och andas ut i den, men det har han inte gjort en enda gång.

Till saken hör att när han hade sin gamla medicin så låg den i ett skåp i köket på avdelningen och han var tvungen att säga till en pedagog om han behövde den, vilket han inte gjorde. Så han använde den så gott som aldrig på förskolan. Men nu när den ligger så han kan sköta det själv så tar han den nästan varje dag och ibland flera gånger per dag. Så det har endast varit positivt att byta...

Nej jag är som sagt både sjukt stolt och ruskigt imponerad över min son. Han tar sig genom alla svårigheter och kommer ut som en skinande sol på andra sidan.
Jag känner mig stolt varje gång jag får säga att det är min son.

Idag var jag och på hans nya skola igen.
Det är så härligt att se hur K skiner upp som en sol där.
Visst är han fortfarande blyg och ganska tyst, men hans ögon säger något helt annat.
Man kan se att detta kommer att bli kanon bra för honom.
Efter allt som han har varit med om så känns det så skönt att kunna luta sig tillbaka och bara njuta av det som man ser.

Nu håller jag på att låga hamburgare på Ks begäran. Det doftar underbart här hemma just nu kan jag meddela.
K ligger på soffan och kopplar av lite i väntan på maten som strax är klar.

Arv..

Ibland börjar jag att tänka på min farmor. På allt som hon har lärt mig. Om det inte hade varit för henne så hade jag inte kunnat någon norska alls.
När jag tänker på det så börjar jag tänka på K och hur mycket av det som kommer att gå förlorat. Jag kan ju inte alls så mycket som hon kunde. Fast det är ju inte så konstigt...

Så nu gäller det att jag gör allt som jag kan för att han ska få möjligheten att lära sig.
Jag ska försöka att lära honom det som jag kan och lite till. Jag ska göra allt jag kan för att få tag i så många böcker på norska som möjligt så att vi kan läsa tillsammans. Jag är övertygad om att det kommer att göra mycket för honom när det gäller den biten...

Intressant diskussion

Jag och sambon hämnade i en diskussion i morse till följd av ett tv-program som vi zappade förbi.

Programmet handlade och hur tyskarna lade ut minor i vattnet för att stoppa engelska flottan i början av 1900-talet.
Detta ledde till att vi började prata om andra världskriget...

Jag förklarade att jag hade en tjej i min klass i skolan som hade jätte svårt att ta till sig att det verkligen har hänt.
Vi var båda överens om att vi inte kan förstå hur man inte kan ha kunskap om det.

Nu är det så att vi båda är uppväxta med äldre som på ett eller annat sätt här varit med under andra världskriget.
Ds farfar var med i det militära och låg vid den tyska gränsen under kriget. Detta här D lyssnat på i flera timmar. Han älskade att lyssna på sin farfars berättelser om det han upplevde under kriget.
Jag är uppväxt med att höra min farmor berätta om alla de hemska saker som hon fick uppleva. Min farmor som var född och uppväxt i Norge gick i skolan under kriget. Hon här berättad om hur de hade fångar på skolan och hur det var att bo i Norge under en tid på nazisterna styrde det mesta och det med en järnhand...
Även jag älskade att lyssna på allt som farmor berättade för mig.

Men detta här nog gjort att jag dels här haft lite lättare att ta till mig vad som här hänt, men även att jag inte kände att besöket på ett koncentrationsläger inte var så chockerande som många andra verkar ha tyckt.
Jag kände mig mer avtrubbad och kall. Men det kan bero på att jag redan hade hört allt så många gånger förr så inget av det vi såg kändes som något nytt för mig. Men visst var det bra att åka dit det tänker jag inte förneka.
Jag anser att det är viktigt att lära folk om vad som har hänt så att dessa misstagen ej upprepas igen.

Nu sitter jag på skolan och fördriver tid innan min lektion börjar...
Bredvid mig här jag min trogna följeslagare kaffekoppen..

Jag kom att tänka på en sak innan. När jag var på apoteket igår och jagade solkräm till K så tänkte jag att det är bäst att fråga och se om de här något tips. Detta visade sig vara svårare än vad jag hade trott. Nog för att jag vet om att det är en ovanlig allergi men de hade ingen som helst aning om vad jag pratade om när jag försökte förklara vad det är som han lider av samt hur det yttrar sig. Hon bara stöd där som ett frågetecken och verkade inte förstå någonting.

Jag ska erkänna att det det tar på krafterna att hela tiden behöva förklara för folk vad det handlar om. Men samtidigt måste jag ju göra det för hans skull. För att han inte ska behöva lida i onödan om det går att förhindra.

Men i alla fall så köpte jag en solkräm och provade den lite smått på honom. Jag sprayade ett tunt lager på hans rygg där han brukar reagera som värst. Och den mängd som jag tog igår så reagerade han inte på den. Men det var som sagt endast en liten mängd och han behöver en större mängd på samma yta , men det kändes i alla fall lite lovande ska jag erkänna. Men jag vågar inte hoppas för mycket...

Jag får väl helt enkelt inse att min älskade K är en speciell kille.
Men det här han alltid varit för mig.

sjukgymnasten

Idag var jag som sagt hos sjukgymnasten och hon klämde och tryckte en massa på min rygg. Sedan konstaterade hon att jag är ordentligt irriterad i musklerna och att det finns en inflammation där. Detta är troligen vad som har orsakat min smärta.

Så vad ska vi göra åt det?
Jo vi ska börja med att försöka att smärtlindra mig genom akupunktur. Sedan ska vi jobba på att stärka ryggen för att minska risken för att det återkommer fler gånger..

Hon tejpade min rygg så att det ska bli en bättre genomblödning den närmsta tiden.

Då ser man väldigt söt ut som ni kan se på bilden...

Idag här jag varit på jakt efter en solkräm till K, men detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Att hitta en solkräm som han inte reagerar på verkar vara mer eller mindre omöjligt känns det som.
Jag här redan tidigare provar 3 olika och använt mig av den som han här tidigt minst av. Men drömmen är så klart att hitta en solkräm som han slipper att få en allergisk reaktion på över huvudtaget. Fast detta känns ganska långt borta om jag ska vara ärlig.

Idag har jag iallafall efter mycket om och men hittat en solkräm i spray form som jag ska prova på honom.
Så jag ska prova lite på hans rygg och se hur han reagerar. Först måste jag göra det utan medicin för att få veta hur han verkligen reagerar på det. Sedan kan jag prova med medicin om det visar sig att han reagerar på den.

Annars så vardagen bestått av skola och ett besök hos sjukgymnasten. Jag ska tillbaka om 2 veckor för min första behandling. Vi ska börja med att försöka att smärtlindrande mig med hjälp av akupunktur och sedan ska vi försöka att få ordning på ryggen. Jag hoppas verkligen att detta hjälper..

Nej nu ska jag laga lite mat...

Nu ska jag snart göra mig redo för att ta en promenad till vårdcentralen. Det är äntligen dags för min läkartid för att kolla ryggen.
Jag är så trött på att inte kunna göra allt som jag vill och på att inte kunna sova ordentligt.

Sedan kommer resten av dagen bestå av att sitta med skolarbete. Jag är så oerhört trött på att läsa dessa ämnen just nu och längtar verkligen efter en paus.

Nej nu måste jag göra mig klar men vi hörs senare!

Nu sitter jag och letar efter en ny mobil till D då hans verkar ha lagt Sverige helt...
K sitter i badet och busar med moster. Jag kan höra honom skratta hela vägen ut i vardagsrummet. Det är helt underbart att höra honom skratta och vara glad.
Igår kom moster och sov över hos K. De hjälptes åt att laga mat och kvällen avslutades med att K läste en god natt saga för moster. Sedan sov de inne på hans rum tillsammans. Moster fick låna sängen och K sov i sin sandlåda som han här gjort om till en extra säng med hjälp av en madrass.

Nej nu ska jag ta en kopp kaffe men jag skriver lite mer ikväll...

Nu sitter jag och försöker att få lite gjort men det är inte det enklaste då jag har ruskigt ont i ryggen.
Det har jag haft i 3 dagar nu och det vill inte släppa denna gången.
Jag ringde vårdcentralen innan som gav mig en tid 15/5. Det är ju ett tag kvar till dess men jag får väl försöka att stå ut...

Just nu väntar jag på att en sjukgymnast skall ringa upp. Förhoppningsvis kan de ge mig en tid relativt snabbt så att någon kan kolla på ryggen...

Igår var det så pass illa att jag kunde knappt ta mig upp ur sängen. Det tog mig en evighet att röra mig då minsta lilla rörelse gjorde ont. Jag kunde inte ens krama om min älskade K...
Dessutom har jag inte sovit ordentligt på 3 nätter nu. Så jag är snart på bristningsgränsen känner jag...

Nej nu måste jag få lite gjort. Jag behövde bara få ur mig detta...