Oj vad länge denna bloggen har varit vilande. Jag har verkligen inte hunnit med att skriva här inne under de senaste månaderna. Jag har jobbat så pass mycket att den lilla tid som jag har varit hemma har jag antingen varit helt slut eller försökt att koppla av lite med familjen.
Nu är jag däremot snart arbetslös igen om jag inte lyckas få något av de jobba som jag nyss har sökt..
Men än så länge väljer jag att se det som att jag har lite semester i alla fall,
I tisdags började min lilla kille i skolan. Det var en stor dag här hemma.
Fast han hade nog helst önskat att han kunde gömma sig och slippa helt och hållet.
han grät hela vägen till skolan och när vi väl kom fram till dörren så brast det helt för honom. Då bröt han ihop totalt.
Det kändes verkligen hemskt att lämna honom där men jag var ju tvungen. När jag hämtade honom på eftermiddagen sa han att det var inte riktigt så hemskt som han trodde och att han kunde gå med på att gå tillbaka igen.
Trots dessa värmande ord blev det samma sak igen nästa morgon. Han grät från det att han gick upp till dess att jag hade gått. (Efter det med enligt honom) Han till och med vägrade äta frukost. Han skulle inte äta något på hela dagen sa han. Detta klarade han så klart inte av att hålla då han hade ätit på både sin frukt och lunch i skolan när jag hämtade honom.
Idag gick det dock lite bättre. Han grät på morgonen och på vägen men inte i skolan. Så jag väljer att hålla tummarna för vara försiktigt optimistisk.
Nej en kopp kaffe till blir det nog nu innan jag skall ta den sista disken, men jag skriver lite mer sedan. Jag måste ju berätta om hur jag hade det på min resa hem till Norge...
