Dagen efter

Igår var det så julafton.
Jag är som bekant inget stortfan av julafton, menigårblev jag motbevisad. Igår var den första julaftonen på många år som jag verkligen njöt.

Strax innan 9 på morgonen ringde det på dörren och där stod en tomte och den lokala artisten Love med ett stort paket till K. Tillsammans gick alla 3 in på Kimis rum för att öppna paketet. När han insåg vad det fanns i paketet blev han helt stum. Han visste inte vad han skule säga eller göra.

Resten av dagen var helt underbar. Hela dagn gick i musikens tecken. Om K inte satt med gitarren i knät så sjöng han eler så pratade han om musiken som han tänker skapa.

Att få se den lyckan i Ks ögon som de gav honom igår kan jag leva på i flera dagar.
Det var som om inget annat existerade. Alla problem och all oro var borta.

Att 1 paket från 2 "främlingar" kan påverka någon så mycket. Total lycka och en känsla av att allt kan hända är vad han fick igår. En känsla av att allt är möjligt.  Plötsligt var han ett steg närmare en dröm. Drömmen om att bli rockstjärna känns inte längre som omöjlig att nå. Plötsligt sitter han och skapar musik. Detta gör honom lycklig och det är det enda som jag någpnsin skulle kunna önska.

allt jag önskar mig är en normal jul...

Nu börjar julen att närma sig och med den kommer förhoppningsvis även en känsla av sammhörighet och glädje. Inte minst för barnen.

Detta är dock inte fallet för alla..

Det finns de barn som bara önskar att julen skall vara förbi. Barn som vet att julen inte kommer att bjuda på varken glädje eller någon sammhörighet. Det finns barn som bävar för julafton med allt vad den innebär.

Tänk er att vakna på julaftonsmorgon som barn och vara full av förväntan. Förväntan om allt det där som de andra barnen har pratat om i veckor. Med en längtan efter en dag som är full av lycka, god mat och glädje.
Redan på väg ur sängen fantiserar man om alla de saker som man önskar skall ligga under granen och vänta, efter ett leende på sina föräldrar när de önskar dig en god jul.
Du går ut i vardagsrummet för att titta på alla paket som tomten har lagt dit, men när du kommer dit så ser du att paketen lyser med sin frånvaro. Plötsligt slås drömmen i sönder och drömmen om den underbara dagen försvinner. Resten av dagen går du och undrar vad du har gjort för fel under året eftersom tomten aldrig kom till dig. Du har ju hört att han inte kommer om man är stygg så något måste du ju ha gjort.
Vad du inte vet är att mamma och pappa inte har haft råd att köpa några julklappar i år. Det har varit ett tufft år och pengarna räckte inte till.

Eller föreställ er detta. Du vaknar på morgonen i ett lyckorus. Äntligen är dagen här. Det är julafton!
Du går upp och äter frukost med familjen och kanske har du fått en julstrumpa. Sedan spenderar du resten av dagen framför granen och tittar och klämmer på de paket som ligger där. Du längtar...
Dagen går och ni ser på Kalle och äter julmat och snart är det dags.
Men du börjar märka att mamma eller pappa förändras mer och mer efterhand som dagen går.
Plötsligt snubblar han/hon. Du tittar upp, men snart har du glömt det. Efter en stund händer det igen. Nu börjar de andra reagera. Det pratas och du märker att det börjar att bli en irriterad stämning. Det börjar att pratas högt och kanske rent av skrikas.
Nu går mamma/pappa förbi igen. Du ser det i hallen.
Snart sitter han/hon i en stol och sover.
Mamma/pappa måste vara trött. Det har ju varit mycket att göra och han/hon jobbar ju så det är väl inte så konstigt tänker du.
Vad du inte vet är att mamma/pappa har druckit på tok för mycket och sömnen är egentligen som han/hon har somnat av all alkohol.
Innerst inne så vet du om att det är såmen du väljer att låtsas om som att det inte är så idag.
När du kommer tillbaka till skolan och fröken frågar hur julen har varit så ljuger du och hittar på en historia som låter ungefär som de andra barnens. Du skäms...

Detta är verkligheten för många barn idag och jag vill belysa detta i hopp om att sprida en medvetenhet och för att folk ska öppna ögonen lite mer. Kanske någon ser något hos ett barn som de kanske inte hade sett annars, hur det verkligen ligger till.

Julen handlar trots allt inte om vem som fick finast paket. Det finns de som är jätte stolta för att de i år fick något som de har önskat sig länge. Det kanske var en leksak eller en bok. Eller bara den där tröjan som såg så skön och fin ut. Detta barn skall kunna vara lika stolt och glad när han/hon berättar som alla de som fick massor av fina och dyra paket.

Jag önskar bara att alla barn fick berätta om en jul som var en bra jul. Om en jul utan skrik, bråk och fulla föräldrar/släktingar. Om en jul som bestod av glädje och sammhörighet oavsett antalet paket och dess innehåll.

Jag hoppas innerligt att jag inte är den enda här i vårt land som känner så!  

Nu sitter jag och lyssnar på musik inför fredagens tenta. Jag kan helt ärligt säga att jag känner mig mer än lovligt förvirrad. Men men det är väl bara att fortsätta och se vad som sker på fredag. Det kan ju inte mer än att gå åt skogen.

Igår blev jag åter påmind om hur osäker min son känner sig när det gäller vänner. Visst skolan säger att han har många vänner och det upplever jag också det som när jag hämtar/lämnar honom, men trots detta så känner han sig ensam.

Jag tror att det har lite att göra med att han är relativt tysytlåten och smått tillbakadragen som person. Han är underbart snäll men är inte den som låter eller tar för sig. Detta leder till att han blir smått överkörd när det kommer till lekar. När det ska bestämmas vad som skall lekas så blir han inte hörd. De andra bestämmer och han får finna sig i det om han vill vara med och leka. Så om han inte skulle vilja leka just det så har ham att välja på att antingen leka det i alla fall eller att gå. Vissa gånger leker han det medan vissa gånger så går han och de gånger som han väljer att gå så går han och sätter sig någonstans för sig själv och förblir ensam resten av tiden.
Det gör ont i mig som förälder att höra honom berätta att han har suttit ensam på en bänk.

Han är inte heller en sportkille som gärna spelar fotboll eller innebandy som många av de andra killarna i klassen och på fritids gör så han hamnar ju utanför den gemenskapen som dessa killarna har.

Detta är något som han har tampats med under en längre tid. Redan på förskolan kände han så. Utåt så såg det ut som att han hade många vänner men han kände sig trots detta ensam ganska ofta. Han kände väl att han inte hade någon riktig vän. Ni vet en sådan som alltid finns där för dig. En bästa vän som bryr sig om dig av hela sitt hjärta.

Detta gjorde att han inte ville ha något kalas när han fyllde 6 år. Han kände sig så pass ensam att han var övertygad att ingen skulle vilja komma på kalas hos honom. Så var som tur var inte fallet men han kände så och känner så även idag.
En tjejkompis frågade honom igår om hon fick komma på hans kalas när han fyller 7 år och han sa då att han inte skulle ha något.
Han känner sig fortfarande osäker på vart han har barnen i klassen verkar det som och vill helt enkelt inte lämna ut sig på det viset.
Sedan är han ju inte det stökiga och vilda typen heller och kalas har en tendens att bli ganska högljudda och livade.

Men men jag får väl fortsätta att jobba på hans självförtroende även om det börjar att kännas svårt. Det känns som att jag har gjort allt osh sagt allt som jag kan säga, men ingenting verkar hjälpa.

Men jag kommer inte att ge upp det kan ni vara så säkra på.