Oj...

Här händer det plötsligt massor!
Skolan har börjat igen och med det kommer det nu att bli fullt upp.
Den gångna veckan har jag gjort vad jag har kunnat för att balansera både jobb och skola så det har blivit lite av båda delarna. Detta resulterade i att jag sov i ca 11 timmar under natten till idag. Men det behövdes verkligen.

K har blivit stor då han tappade sin första tand i torsdags. Den följde med äpplet när han smaskade på det på dagis. Så det var en stolt kille som mötte mig utanför jobbet den kvällen.

Nu står jag och väntar på bussen som ska ta mig hem. Hem till min älskade sambo och vad som förhoppningsvis kommer att bli en mysig kväll med god mat och någon bra film. Antagligen blir det även ett glad vin eller två, men det återstår att se.

Är uppe med tuppen idag. Ska inte börja jobba förrän kl.13 men K har tid hos tandläkaren så det var bara att dra sig upp ur sängen...

Idag går jag in på min sista jobb-helg. Visst jag ska hoppa in 2 dagar nästa vecka men jag har inget schema längre då.
Jag ska i alla fall jobba 13-21 ikväll, 7-16:30 i morgon och slutar med delad tur på söndag.
Sedan är det bara att se till att komma upp ur sängen på måndag och bege sig till skolan.
Men det blir nog bra i slutänden...

Nej vi hörs!

Det har inte hänt mycket här under sommaren men nu är jag inne på sista jobb-veckan så förhoppningsvis blir det bättre sen.
Jag har en massa tankar och funderingar i mitt huvud men vet inte riktigt hur jag ska formulera dem så jag får lov att återkomma med dem senare.

Nej nu får jag dricka mitt kaffe så jag orkar den sista stunden idag med...

Sitter på tåget och tittar ut på världen runt mig. Varje dag skapas nya minnen som jag alltid kommer att bära med mig.
Jag försöker att hantera saker på ett bra sätt och se det positiva men det är inte alltid det enklaste.

Folk talar om bilar och om förtvivlan över att behöva ge upp friheten av att köra. Om att bilen är trasig mm.. I det läget känner jag avund. Jag blir fruktansvärt avundsjuk på dem. De har i alla fall möjligheten, friheten. Och om de har fått ge upp den så har de i alla fall haft den.
Jag har aldrig haft den och kommer aldrig att ha den heller.

Det känns som att jag varje dag blir påmind om de saker som jag aldrig har kunnat göra eller blivit tvungen att ge upp.
Jag tror aldrig att jag kommer att kunna acceptera det fullt ut.
Jag vet att jag måste vara realistiskt och inse vad som inte fungerar längre men det betyder inte att det inte gör ont, för det gör det.

Men jag får väl göra som jag brukar och bita ihop, hålla masken och le.
Det blir bäst så