Idag känns det tungt. Jag har precis varit hos synpedagogen och detta har lett till att jag har en sådan ångest att jag snart inte vet vart jag ska bli av.
Jag sitter med väskan bredvid mig och i den ligger orsaken till min ångest.. Den ligger där fint ihopvikt och bara väntar. Väntar på att jag skall plocka upp den. Att jag ska fälla ut den. Använda den.
Det går emot allt som jag vill, men samtidigt vet jag att den är bra för mig. Men jag kan inte släppa ångesten. Den håller mig i ett järngrepp och vägrar släppa.
Jag vill skrika på den, kasta den i väggen, stampa på den..
Den gör mig ont men är menad att göra mig gott.
Den vita markeringskäppen skall inte bli min död! Jag skall överleva! Jag skall ta mig genom detta!
