När tiden hinner i kapp dig.

Jag brukar se mig själv som en stark kvinna. Jag har varit med om mycket under mitt relativt korta liv och tagit mig genom det. Jag har till och med kommit ut starkare på andra sidan. Men ibland hinner livet ikapp mig och då händer att jag faller.

Då är det som att någon rycker undan mattan under mina fötter, som att all luft går ur mig och jag rasar.

Jag menar att det är trots allt mycket som ska klaffa för att livet ska fungera och de flesta gånger klarar jag av att reda ut det även om det kan vara tufft, men ibland blir det övermäktigt.

Jag har inte varit ensamstående mamma särskilt länge och bara den omställningen är jobbig nog. Släng sedan på lite annat som tex Ks mage som bara strular, jobbet som ska flyta på, pengar och det faktum att jag fortfarande inte har flyttat hem och kan rå om mig själv...

Nu menar jag inte att gnälla och att ni ska tycka synd om mig för det är det sista som jag vill.
Jag vill bara få en chans att ventilera lite och visa att även om jag ler mot dig är det inte säkert att jag ler inombords.

Hur det känns inuti syns inte nödvändigtvis utanpå. Vissa är bara bra på att spela teater.
Att sedan tårarna rinner när rummet är mörkt spelar mindre roll.

Det är då det hade varit bra med en axel att gråta mot...

Nej, det är bara att tårka bort tårarna och ge sig in i leken igen...

Fördomar och sanningen

I hela mitt liv har jag kämpat mot fördomar och folks snedvridna åsikter.
Jag har gjort vad jag har kunnat för att bevisa för andra att skenet kan bedra och att man inte ska döma andra innan man vet allt.

Den senaste fördomen som jag försöker att motbevisa är den om kvinnor och tatueringar.

Igår fick jag höra att stora tatueringar inte hör hemma på kvinnor. De hör hemma på mc-knuttar och inte, "vanliga" mammor.
Sedan att man inte bryr sig om att ta reda på varför man har valt att göra en så pass stor tatuering utan bara fokuserar på själva storleken spelar mindre roll.

Jag har ett personligt själ till min tatuering och det är att få ett avslut.
Som tonåring mådde jag väldigt dåligt psykiskt av anledningar som jag inte vill gå in på nu. Detta ledde till att jag utvecklade ett självskade beteende som gav mig många stora och fula ärr.
Dessa har jag levt med i nästan 15 år nu. Jag har varit tvungen att stirra på dem varje dag och där med bli påmind om en väldigt mörk period i mitt liv.

Nu kände jag att det var dags att få ett avslut på riktigt och slippa titta på dem varje dag. Så, vad kan vara bättre än att täcka det med något vackert? Med någons konst i flera vackra färger...
Nu mera ser jag varje gång som jag ser min arm i stället för att må dåligt.

Men trots detta så är jag en helt vanlig mamma med ett helt vanligt jobb. Jag är varken kriminell eller narkoman.
Jag är en vanlig person som älskar sitt barn över allt annat. Jag har bara valt att gå en annan väg och smycka min kropp på ett mer permanent vis.

Oj vad det var länge sedan jag skrev något sist.
Det har varit fullt upp här hemma.
Den senaste veckan har både jag och K varit sjuka. Nu har det i alla fall börjat vända och vi mår sakta men säkert bättre.

Igår var det dags för K att träffa sin läkare igen då hans mage bråkar igen. Detta resulterade i en ny kur med medicin. Så vi får väl se om ett par dagar i fall det ger något resultat. Jag hoppas ju så klart att det ska hjälpa så att vi kan känna att vi kommer något vart med detta. Just nu greppar vi efter grässtrån känns det som. Vi testar saker på måfå och håller tummarna för att det fungerar så att vi kanske kan ha kommit på vad som är fel.
Bara att ha ett svar hade känts underbart just nu.

En positiv sak är att hans hud verkar hålla sig hyfsat i skick. Visst har han sina dåliga stunder med den varje dag men om man lägger fokus på det stora hela så är det ganska bra.

Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva men jag återkommer eventuellt senare idag eller under morgondagen.