Dagen efter

Igår var det så julafton.
Jag är som bekant inget stortfan av julafton, menigårblev jag motbevisad. Igår var den första julaftonen på många år som jag verkligen njöt.

Strax innan 9 på morgonen ringde det på dörren och där stod en tomte och den lokala artisten Love med ett stort paket till K. Tillsammans gick alla 3 in på Kimis rum för att öppna paketet. När han insåg vad det fanns i paketet blev han helt stum. Han visste inte vad han skule säga eller göra.

Resten av dagen var helt underbar. Hela dagn gick i musikens tecken. Om K inte satt med gitarren i knät så sjöng han eler så pratade han om musiken som han tänker skapa.

Att få se den lyckan i Ks ögon som de gav honom igår kan jag leva på i flera dagar.
Det var som om inget annat existerade. Alla problem och all oro var borta.

Att 1 paket från 2 "främlingar" kan påverka någon så mycket. Total lycka och en känsla av att allt kan hända är vad han fick igår. En känsla av att allt är möjligt.  Plötsligt var han ett steg närmare en dröm. Drömmen om att bli rockstjärna känns inte längre som omöjlig att nå. Plötsligt sitter han och skapar musik. Detta gör honom lycklig och det är det enda som jag någpnsin skulle kunna önska.

allt jag önskar mig är en normal jul...

Nu börjar julen att närma sig och med den kommer förhoppningsvis även en känsla av sammhörighet och glädje. Inte minst för barnen.

Detta är dock inte fallet för alla..

Det finns de barn som bara önskar att julen skall vara förbi. Barn som vet att julen inte kommer att bjuda på varken glädje eller någon sammhörighet. Det finns barn som bävar för julafton med allt vad den innebär.

Tänk er att vakna på julaftonsmorgon som barn och vara full av förväntan. Förväntan om allt det där som de andra barnen har pratat om i veckor. Med en längtan efter en dag som är full av lycka, god mat och glädje.
Redan på väg ur sängen fantiserar man om alla de saker som man önskar skall ligga under granen och vänta, efter ett leende på sina föräldrar när de önskar dig en god jul.
Du går ut i vardagsrummet för att titta på alla paket som tomten har lagt dit, men när du kommer dit så ser du att paketen lyser med sin frånvaro. Plötsligt slås drömmen i sönder och drömmen om den underbara dagen försvinner. Resten av dagen går du och undrar vad du har gjort för fel under året eftersom tomten aldrig kom till dig. Du har ju hört att han inte kommer om man är stygg så något måste du ju ha gjort.
Vad du inte vet är att mamma och pappa inte har haft råd att köpa några julklappar i år. Det har varit ett tufft år och pengarna räckte inte till.

Eller föreställ er detta. Du vaknar på morgonen i ett lyckorus. Äntligen är dagen här. Det är julafton!
Du går upp och äter frukost med familjen och kanske har du fått en julstrumpa. Sedan spenderar du resten av dagen framför granen och tittar och klämmer på de paket som ligger där. Du längtar...
Dagen går och ni ser på Kalle och äter julmat och snart är det dags.
Men du börjar märka att mamma eller pappa förändras mer och mer efterhand som dagen går.
Plötsligt snubblar han/hon. Du tittar upp, men snart har du glömt det. Efter en stund händer det igen. Nu börjar de andra reagera. Det pratas och du märker att det börjar att bli en irriterad stämning. Det börjar att pratas högt och kanske rent av skrikas.
Nu går mamma/pappa förbi igen. Du ser det i hallen.
Snart sitter han/hon i en stol och sover.
Mamma/pappa måste vara trött. Det har ju varit mycket att göra och han/hon jobbar ju så det är väl inte så konstigt tänker du.
Vad du inte vet är att mamma/pappa har druckit på tok för mycket och sömnen är egentligen som han/hon har somnat av all alkohol.
Innerst inne så vet du om att det är såmen du väljer att låtsas om som att det inte är så idag.
När du kommer tillbaka till skolan och fröken frågar hur julen har varit så ljuger du och hittar på en historia som låter ungefär som de andra barnens. Du skäms...

Detta är verkligheten för många barn idag och jag vill belysa detta i hopp om att sprida en medvetenhet och för att folk ska öppna ögonen lite mer. Kanske någon ser något hos ett barn som de kanske inte hade sett annars, hur det verkligen ligger till.

Julen handlar trots allt inte om vem som fick finast paket. Det finns de som är jätte stolta för att de i år fick något som de har önskat sig länge. Det kanske var en leksak eller en bok. Eller bara den där tröjan som såg så skön och fin ut. Detta barn skall kunna vara lika stolt och glad när han/hon berättar som alla de som fick massor av fina och dyra paket.

Jag önskar bara att alla barn fick berätta om en jul som var en bra jul. Om en jul utan skrik, bråk och fulla föräldrar/släktingar. Om en jul som bestod av glädje och sammhörighet oavsett antalet paket och dess innehåll.

Jag hoppas innerligt att jag inte är den enda här i vårt land som känner så!  

Nu sitter jag och lyssnar på musik inför fredagens tenta. Jag kan helt ärligt säga att jag känner mig mer än lovligt förvirrad. Men men det är väl bara att fortsätta och se vad som sker på fredag. Det kan ju inte mer än att gå åt skogen.

Igår blev jag åter påmind om hur osäker min son känner sig när det gäller vänner. Visst skolan säger att han har många vänner och det upplever jag också det som när jag hämtar/lämnar honom, men trots detta så känner han sig ensam.

Jag tror att det har lite att göra med att han är relativt tysytlåten och smått tillbakadragen som person. Han är underbart snäll men är inte den som låter eller tar för sig. Detta leder till att han blir smått överkörd när det kommer till lekar. När det ska bestämmas vad som skall lekas så blir han inte hörd. De andra bestämmer och han får finna sig i det om han vill vara med och leka. Så om han inte skulle vilja leka just det så har ham att välja på att antingen leka det i alla fall eller att gå. Vissa gånger leker han det medan vissa gånger så går han och de gånger som han väljer att gå så går han och sätter sig någonstans för sig själv och förblir ensam resten av tiden.
Det gör ont i mig som förälder att höra honom berätta att han har suttit ensam på en bänk.

Han är inte heller en sportkille som gärna spelar fotboll eller innebandy som många av de andra killarna i klassen och på fritids gör så han hamnar ju utanför den gemenskapen som dessa killarna har.

Detta är något som han har tampats med under en längre tid. Redan på förskolan kände han så. Utåt så såg det ut som att han hade många vänner men han kände sig trots detta ensam ganska ofta. Han kände väl att han inte hade någon riktig vän. Ni vet en sådan som alltid finns där för dig. En bästa vän som bryr sig om dig av hela sitt hjärta.

Detta gjorde att han inte ville ha något kalas när han fyllde 6 år. Han kände sig så pass ensam att han var övertygad att ingen skulle vilja komma på kalas hos honom. Så var som tur var inte fallet men han kände så och känner så även idag.
En tjejkompis frågade honom igår om hon fick komma på hans kalas när han fyller 7 år och han sa då att han inte skulle ha något.
Han känner sig fortfarande osäker på vart han har barnen i klassen verkar det som och vill helt enkelt inte lämna ut sig på det viset.
Sedan är han ju inte det stökiga och vilda typen heller och kalas har en tendens att bli ganska högljudda och livade.

Men men jag får väl fortsätta att jobba på hans självförtroende även om det börjar att kännas svårt. Det känns som att jag har gjort allt osh sagt allt som jag kan säga, men ingenting verkar hjälpa.

Men jag kommer inte att ge upp det kan ni vara så säkra på.

Världen är upp och ner

Ibland undrar jag vad som har gått snett i vårt samhälle.

Barn är inte längre barn. I alla fall inte på samma villkor som när vi växte upp.

En vän sa till mig igår att hennes dotter inte ville använda termobyxor för att det fick henne att se tjock ut. Jag trodde knappt mina öron. Framför mig stod denna vackra flicka på 6 år som har fått för sig något så fruktansvärt.
Vart är vi på väg när ett barn känner så om sig själv?

Detta är en smart flicka som är helt perfekt som hon är och trots detta har hon på något vis fått för sig att hon ser tjock ut i vinterkläderna och att det skulle vara dåligt.
Jag anser att barn skall inte ha tankar om hur de ser ut och hur man "ska" se ut. Det är bara fel.
Någonstanns har samhället blivit totalt upp och ner.
Jag vet att det alltid har funnits problem med hur man ska se ut som tjej men när det kryper ner så pass långt i åldrarna så börjar jag att bli mörkrädd.

Jag kan inte låta bli att anklaga vårt samhälle och media för att ha bidragit till att göra detta till ett så pass stort problem.
När man öppnar en tidning vad är det då som man ser? Jo en kvinna som väger max 45 kg och som är så utmärglad att hon knapot kan stå på benen. Dessa bilder blir vi matade med dagligen både i tidningar och på tv. Alla dokusåpor där kvinnor tävlar om vem som är smalast och mest plastikopererade spär ju endast på problemet. Det visar tydligt för unga att man inte duger som man är utan att man måste förändra sig. Att man måste vara trådsmal med ett modellutseende.

Det är klart att unga flickor tar åt sig detta. Det är ju allt som de ser. Till och med leksakerna ser ju ut så idag.  Titta bara på alla dessa docker tex monster high, bratz mf. De har en trådsmal kropp och ett ton smink samt korta kjolar som knappt täcker rumpan.  Vad sänder det för signaler? Det är klart att detta kommer att skapa problem en dag.

Jag anser att det inte är något som helst fel på ett barn som inte råkar vara smal som en sticka. Jag menar de växer ständigt och kroppen förändras ju under hela livet. Ett barn borde vara stolt över sig själv och hur han/hon ser ut i stället för att sträva efter att se sjuk ut.
Ett flicka som har lite hull på kroppen kommer en dag att vara en vacker och sexig kvinna med underbara kurvor och former.

Nu ska vi inte endast nämna detta som ett problem hos flickor för så är det ju absolut inte men det blev vad jag fokuserade på efter igår.
Det finns ju även pojkar som känner så här även om man inte talar lika mycket om det.
Jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara så att problemet är mycket mindre utan att pojkarna lider mer i det dolda.  När det gäller pojkar liggr fokus ofta på andra bekymmer så jag tror att detta glöms bort.
Man ser det ofta som ett problem som drabbar flickor men det drabbar även pojkar.

Därför anser jag att det är minst lika viktigt att vi uppmärksammar det och talar med pojkarna som att vi gör det med flickorna.
Eller vad säger ni?

För att spinna vidare på det som jag skrev om igår så har vi alla sidor och saker som vi under olika perioder av våra liv döljer för omvärlden.
Vi döljer det av olika anledningar. Det kan vara av rädsla för vad folk skall tycka, att de skall dömma oss. Det kan lika väl vara för att vi skäms. Att vi skäms för oss själva eller rent av för de personer som finns runt omkring oss.

Som sagt alla här vi något som vi inte vill att omvärlden skall veta och det var just en sådan sak som jag delade med mig av igår. Hade detta kommit fram under den tid som jag gick i skolan så hade det varit som att hela världen hade gått i kras. Hela den fasad som jag kämpade så innerligt med att upprätthålla hade raserats.

Jag tror inte att finns något som folk kunde ha sagt eller gjort som hade förändrat hur det var då, men jag kan med säkerhet säga att det har påverkat mig och format mig till den person som jag är idag.

Det finns inget som jag kämpar för så mycket som att K aldrig ska behöva känna av något av det som jag kände. Men med det menar jag inte att jag skämmer bort honom, absolut inte. Han här fått lära sig värdet pengar och att saker kostar vilket gör att man inte kan få allt som man pekar på. Detta här han stenkoll på och här så haft under ett par år. Han tjänade trots allt ihop till sitt Nintendo DS helt själv. Genom att spara och sälja av sånt som han inte ville ha så fick han ihop pengarna.
Den dagen som han fick det så var jag oerhört stolt. Jag var stolt över den han var på väg att bli.
Det kan jag säga att jag fortfarande är.

Slutligen vill jag bara säga att alla har vi lik i garderoben. De är bara gömda olika långt in.

Det var så enkelt då... Eller?

Jag mötte en klasskamrat från högstadiet på bussen till universitetet här om dagen. Han sa något som  jag har tänktnpå en del sedan dess. Han sa att vi hade det så bra på den tiden. Att allt var så enkelt.

Detta fick mig att tänka tillbaka på det var då.
Sanningen är att det inte alls var enkelt. I alla fall inte för mig...

Jag hade perioder som var otroligt svåra både fysiskt och psykiskt.
Jag var mobbad under en relativt lång period och det resulterade i flertalet allvarliga hot.
När Jag sedan gick hem kom jag hem till en lägenhet som ofta var tom. Var den inte det så var där fullt krig mellan min pappa och min syster.
Om jag var hungrig så fick jag leta i skåpen och hade jag tur så fanns det lite makaroner. Ibland fanns det till och med riven ost, men det hände inte ofta. Jag hade aldrig trott att 500g köttfärs kunde räcka i flera dagar åt 3 personer om jag inte hade sett det med egna ögon.

När det sedan kom till kläder så hade jag så gott som alltid min systers gamla kläder och ett par billiga skor. Jag fick även en del kläder från min kusin ungefär 1 gång/år. Ville jag ha en ny vinterjacka så fick jag önska mig det i julklapp av min farmor och faster.

Det var inte heller så lätt att göra läxor eller laga mat eller ens ta en dusch när man inte hade el under flera veckor.

Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig. Jag skriver detta för att visa för er att alla inte här det så enkelt under sin barndom  som man ibland kan tro. Vissa önskar sig bara att få äta tillräckligt till middag för att kunna vara mätta till nästa dag eller bara att kunna äta frukost över huvudtaget.
Vissa önskar sig en varm jacka och ett par jeans som passar och som inte är på tok för långa och slitna.
Det finns de som vill kunna tända lampan vid sängen när mörkret blir för påtagligt.

Tänk på dessa barn nu i jul när ni sitter där tillsammans och njuter av ert överflöd av mat och paket.

Välkommen

Jaha då var det dags att hälsa nästa tuffa period välkommen.

Nu har hösten/vintern kommit på allvar i detta huset.
Sonen här blivit dunderförkyld och med det kommer hostan från helvetet.
Så nu är det astmamedicinen som står på standby konstant.

Barn med den sorts astma som K har  de här ofta problem med slemhosta och de haft ofta svårt att hosta upp det. Detta stämmer i Ks fall.
Som tur är går det inte så långt att han kräks men det är trots detta jobbigt då han kan få rejäla hostattacker. Så energinivå kan vara rätt låg här hemma under dessa perioder.
Just nu ligger han på soffan och ser på film och tar det lugnt.

Så nu när det här börjat kan jag mer eller mindre räkna med att det kommer att fortsätta så här fram till mars ungefär... Infektionerna här en tendens att vara både segdragna och relativt ofta återkommande.

Nej det börjar att bli dags att bråka med honom en stund i försök att få i honom hans Singulair...

Ibland blir jag så oerhört besviken.på mig själv.
Jag inbillar mig att saker kan bli annorlunda, bättre men i själva verket så blir det precis lika dant som tidigare.
Det är lika bra att jag inser att folk aldrig kommer att förändras. Det är lika bra att inse att det är dags att ge upp det hela innan jag eller någon annan blir allt för sårad.

Jag blir bara så besviken på att man skiter så i andra människor och endast bryr sig om sig själva. Jag tycker att de i alla fall kan bry sig tillräckligt mycket om K för att vilja förändrad, men jag antar att jag har fel.
Jag lider inte av det personligen, men jag tänker på K. Det är förbannat synd om honom. Han har nästan ingen runt sig längre. Han har mig, sin pappa och ett fåtal vänner. Bortsett från det så hat han ingen. Jag menar hans farmor, extra farfar och farbröder och faster bor ju så pass långt borta och de som bor här finns ju inte.

Men men jag antar att det bara är att bita ihop och kämpa vidare och börja om på nytt igen...

Med musik i öronen sitter jag och tänker.
Jag tänker på hur det skulle vara att packa och lämna stan. En del av mig vill bara starta om och lämna allt gammal och ont bakom mig.
Men det är ju inte så lätt att bara börja om på en ny plats även om jag önskar att det var det.

Men sedan måste jag ju vara realist med. Jag kan inte bara tänka på mig själv, det finns trots allt två till i detta hushållet. Jag vet att sambon är med på noterna men när det gäller K så vet jag faktiskt inte. Det var ett tag sedan vi diskuterade det senast så jag vet inte hur han ställer sig till det idag.
Det är ju trots allt han som blir mest lidande av det.

Nej jag ska erkänna att jag är djupt imponerad av de som vågar att ta steget och dra upp sina rötter ur jorden och starta om på en ny plats.
Även om jag tänker på det ofta så vet jag inte om jag verkligen skulle våga när det kom till kritan. Man har ju trots allt en viss trygghet här då jag har spenderat de största delarna av mitt liv här. Visst flyttade jag till Trollhättan, men samtidigt kom jag tillbaka..
Om jag inte hade gjort det så hade saker antagligen sett väldigt annorlunda ut i dag. Jag vågar inte ens tänka på hur det hade kunnat se ut.

Nej nu får jag sluta att tänka på detta innan jag blir helt tårögd..

Det är inte ofta som jag har lyxen att vara ensam hemma så när chansen kommer så gäller det att passa på att njuta. Idag är en sådan dag då sambon skriver prov och jag inte här någon föreläsning.
Dessa stunder ger mig möjlighet att tänka. Att tänka på hur saker egentligen är och om man hade gjort saker annorlunda när man här facit i handen.

Jag menar undra hur livet hade sett ut man man hade vetat en del av de saker som man vet idag för ett par år sedan?
Jag kan ganska säker säga att jag hade nog inte vågat att skaffa barn som 20-åring om jag hade vetat det som jag idag vet om min sjukdom samt efter att ha upplevt hur den har förändrats. Jag vet inte om jag hade vågat att skaffa barn alls faktiskt.

Så ur det perspektivet är jag oerhört glad för att jag hade en så pass begränsad kunskap om sjukdomen då. Det gjorde att jag levde annorlunda. Jag levde mer bekymmerslöst på något vis. Visst jag visste ju att jag hade sjukdomen och att den gjorde att jag inte såg i mörker och att jag var känslig för ljus, men det var allt.
Idag vet jag att jag riskerar att bli helt blind en dag ochansen att det finns en chans att den är ärftlig. Men om den är ärftlig eller ej kommer jag aldrig att få veta säkert så vida K inte får sjukdomen vilket jag inte hoppas. Jag har ju ingen kontakt eller kunskap om min släkt på någon av sidorna så jag vet inte om någon här haft den eller om det bara var en grym otur jag just jag skulle drabbas.

Nu ska ni inte tro att jag ångrar att jag valde att skaffa barn för det gör jag absolut inte!
Han är det bästa i mitt liv och är en av de få som kan ta fram positiva sidor av min sjukdom.
Det är tack vare honom som jag här skaffat mig en större kunskap om den och som jag här börjat våga att verkligen använda de hjälpmedel som jag här fått.
Jag hade inte varit där jag är idag rent mentalt om det inte var för honom.

Visst vet jag att hans barndom ser lite annorlunda ut än andra barns, men jag gör mitt yttersta för att han ska kunna ha det så normalt och bra som möjligt. Han här så mycket som vilar på honom hela tiden och jag hoppas att jag lyckas med att finnas där, hjälpa till, trösta och avlasta honom när det behövs så som han gör för mig.

Nu sitter jag på tåget hem efter dagens stora måste nämligen tenta i Rock. Ska jag vara ärlig så känns det som att det gick ganska bra. Inte så bra att jag får full pott men tillräckligt för att jag ska klara tentan. Om jag inte har klantat mig helt vill säga, men det tvivlar jag på.

Så nu njuter jag av min egna spotifylista och inte lärarens. Ikväll skall jag bara njuta och inget annat.

Jag hoppas att K har haft det bra i skolan och att det inte har varit fler incidenter.

Nej ni ska jag njuta av min lussebulle. Eller man kanske ska kalla det en tenabulle i stället för en tentaöl.. ;)

Sakta men säkert...

Det här med att skriva har verkligen legat i skymundan för mig den senaste tiden. Det har varit så mycket att tänka på utan att sitta vid datorn och skriva.

Mycket är fortfarande upp och ner och kommer antagligen att förbli så ett bra tag till. Men jag börjar sakta men säkert att lära mig att hantera den situation som nu är. Jag tror även att K har börjat att vänja sig då han börjar att bli sig själv mer. Men det är fortfarande en bra bit kvar innan han är sig själv helt igen.

Jag vet att allt som har hänt har tagit hårt på honom och då är det skönt att få veta att han har sina vänner och att han kan slippa tänka på allt när han är i skolan. Han lyckas släppa allt när han är där och kan fokusera på skolan och sina vänner. Hade detta inte fungerat så tror jag att allt hade sett ganska annorlunda ut om jag skall vara ärlig.  Jag menar visst är det fortfarande lite jobbigt här hemma ibland men det kan jag hantera allt eftersom det kommer, men det är skönt att veta att det inte går ut över hans tid i skolan i alla fall.

Jag önskar att jag kunde skriva mycket mer om vad det gäller men jag kan inte för hur jag än väder och vrider på det så känns det fel.
Allt jag kan säga är att jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. Detta trots att både K och D är ett oerhört stöd...

Nej nu ska jag ta en kopp kaffe och ett äppelmuffins men vi hörs!

Nu tar jag en paus i pluggandet trots att jag fortfarande har musiken i öronen.
Jag har tenta om ca 2 veckor så just nu öronen det endast skola och familjen som gäller den närmsta tiden.
Fast det är strax dags att hämta K i skolan och sedan ska jag försöka att få något i magen känner jag. Sedan är det bara att kasta sig över böckerna igen..

Jag träffade en gammal vän och hennes son nyss. Det känns som en evighet sedan jag såg henne sist.
Vi växte upptäckte tillsammans. Jag lekte med hennes lillasyster som är lika gammal som mig och hon lekte med min storasyster då de är jämngamla.
Nunär vi dock vuxna och har familj, men i alla fall. Det är alltid kul att träffa personer som man inte har sett på länge.
Det känns som att vi endast springer på varandra när våra pojkar ska till läkaren då de här samma läkare.
Men förhoppningsvis får barnen och vi ses någon annan stans någon gång. Det hade varit kul.

Nej nu måste jag göra mig klar och hämta hem K...

Jag känner mig bara mer och mer förvirrad på situationen med K i skolan.
Han så efter incidenten att han var rädd för pojken i fråga och det förstår jag absolut.
Jag talade med skolan och kände då att de tog mig på allvar.
Nu är det så att samma pojke här varit elak mot en av Ks kompisar. Han hade sparkade killen mellan benen rätt ordentligt.
Visst kan saker hända men unnar det hänt lite väl mycket för att jag ska se det som tillfälligheter.

Jag menar detta gör ju inte det hela lättare för K. Han blir ju knappast mindre rädd för den här killen när han ser hhonom vara elak mot andra barn.
Nu menar jag inte att de ska bli bästa vänner och leka en massa, men K ska ju inte behöva vara rädd för att gå till skolan.
Han ska ju kunna känna att han är trygg där trots att jag inte är där...

Så nu sitter jag och försöker att komma på vad jag ska göra för att få ett slut på detta men det är verkligen inte lätt.

Nu sitter jag med musik i öronen och ska försöka att läsa ikapp lite av det som jag här missat i skolan då jag började senare.
Men som vanligt vandrar tankarna. Denna gången tänker jag på julen och hur den ska bli i år.
Jag vet att det är tidigt att tänka på det redan nu men jag gör alltid det.

Julen här under många år varit något som jag bara vill ha överstökat. Det har bara inneburit en massa tårar och ilska i stället för glädje.
I år ser det ut som att det bara blir jag, K och D som firar jul tillsammans. Så i år vill jag försöka att göra det speciellt för K då ett ändå blir så annorlunda. Det kommer ju att saknas ett flertal personer som brukar vara med, men jag känner att det är bättre att det bara är vi än att ännu en jul ska bli förstörd pga andras idiotiska val.
Men det kommer nog att bli bra trots att det bara är vi.
Det är i alla fall målet.

De senaste dagarna här varit fulla med tankar.
Det här hänt massor av saker som jag skulle vilja skriva om med det är inte möjligt eller rätt mot de andra som är inblandade. Det skulle nog göra mer skada än nytta...

Men jag här tänkt tillbaka en massa på mitt livboj min uppväxt. Den var som sagt inte enkel av flera anledningar. Det fanns många gånger som jag önskade att någon skulle komma och ta mig där ifrån. Att någon skulle komma och säga att jag kan få det bättre...
Min uppväxt var kantad av fattigdom, mobbning och en hel del andra saker..

Men det finns saker som här satt djupare spår än andra. En sådan sak är när tjejerna som jag spelade med skulle dränka mig när vi var iväg. Jag var övertygad om att de skulle ha gjort det om de hade haft chansen.
En annan sak som sitter kvar är när folk gick runt och kallade min mammas död för ett april skämt bara för att hon gick bort den 1 april. Det är inte roligt att höra sånt när man är 8 år och precis här kommit tillbaka till skolan efter att ha förlorat sin mamma.
Sedan kan man inte förneka att vara den som aldrig här råd att göra det som alla andra ska och inte här råd med kläder eller mat är inte lätt när man går på högstadiet och gymnasiet.

Jag skulle kunna räkna upp hur många saker som helst som här satt spår i mig..
Tyvärr ligger min familj bakom en hel del av dem och hur arg och besviken jag än må vara på dem så känns det inte rätt att hänga ut dem här...

Men jag var bara tvungen att skriva av mig lite efter allt som här hänt dels med K och inom den personliga kretsen undrar de senaste dagarna...

Oj vad länge denna bloggen har varit vilande. Jag har verkligen inte hunnit med att skriva här inne under de senaste månaderna. Jag har jobbat så pass mycket att den lilla tid som jag har varit hemma har jag antingen varit helt slut eller försökt att koppla av lite med familjen.

Nu är jag däremot snart arbetslös igen om jag inte lyckas få något av de jobba som jag nyss har sökt..
Men än så länge väljer jag att se det som att jag har lite semester i alla fall,

I tisdags började min lilla kille i skolan. Det var en stor dag här hemma.
Fast han hade nog helst önskat att han kunde gömma sig och slippa helt och hållet.
han grät hela vägen till skolan och när vi väl kom fram till dörren så brast det helt för honom. Då bröt han ihop totalt.
Det kändes verkligen hemskt att lämna honom där men jag var ju tvungen. När jag hämtade honom på eftermiddagen sa han att det var inte riktigt så hemskt som han trodde och att han kunde gå med på att gå tillbaka igen.
Trots dessa värmande ord blev det samma sak igen nästa morgon. Han grät från det att han gick upp till dess att jag hade gått. (Efter det med enligt honom) Han till och med vägrade äta frukost. Han skulle inte äta något på hela dagen sa han. Detta klarade han så klart inte av att hålla då han hade ätit på både sin frukt och lunch i skolan när jag hämtade honom.
Idag gick det dock lite bättre. Han grät på morgonen och på vägen men inte i skolan. Så jag väljer att hålla tummarna för vara försiktigt optimistisk.

Nej en kopp kaffe till blir det nog nu innan jag skall ta den sista disken, men jag skriver lite mer sedan. Jag måste ju berätta om hur jag hade det på min resa hem till Norge...

Nu börjar jag att tröttna på alla dessa "problem" som K ständigt möter. Det får aldrig ett slut känns det som.
Idag köpte jag en glass till honom då jag behövde växel. Så klart hade han fullt av choklad runt munnen som barn brukar få. Jag fick snällt tvätta bort det då han inte kunde se vart det var, detta slutade med att han hade ett fint nässelutslag på ena sidan av munnen.
Jag är så oerhört trött på att behöva se honom lida så här. Det är inte rätt!
Så i morgon är det jag som ringer till sjukhuset och gör vad jag kan för att skynda på dem. Ks läkare skulle skicka en remiss till hudkliniken på sjukhuset för vidare utredning och tester. Detta behöver bli gjort så fort som möjligt. Jag har ju fått order av Ks läkare att inte smörja honom till vi här varit på sjukhuset då han får utslag av solkräm med.
Han måste få hjälp med detta då de mediciner han här idag inte hjälper så bra som man skulle önska.
Även om man inte kan göra så mycket så hade varit bra att veta exakt vad det är som felar min skatt.

Nu ska jag ta lite vin men jag skriver mer i morgon så att ni vet vad som händer..

Jag har under de senaste åren känt mig säker på vad jag vill göra med mitt liv och vad jag vill jobba med. Men den senaste tiden har jag börjat tänka om. Nu känner jag att jag inte alls är säker på att vården är det som jag vill jobba med resten av min yrkesverksamma liv.

Så nu står jag och velat. Det känns som som att jag står helt still inom vården och att jag inte kommer någon vart alls. Jag har utbildningen och vet med vad inom vården som jag vill jobba med men jag kommer ingen vart... Det känns som att ingen är villig att satsa på mig utan jag får bara negativa besked varje gång jag söker job. Och tro mig jag har sökt över 50 jobb och det enda som har lett någonstans är inom äldrevården över sommaren. Sedan är jag inte aktuell längre. Så har det varit i några år nu...

Så nu har jag börjat att fundera på att byta bana helt.
Jag vet ju att jag vill jobba med barn och det har jag velat göra länge. Redan på gymnasiet ville jag bli lärare. Då i idrott...
Nu funderar jag på att läsa till lärare inom de första åren i grundskolan..
Håg känner att det skulle passa mig. Jag vill hjälpa barnen som är i början av sin utbildning. Jag vill fånga upp dem medan lusten fortfarande finns. Men även fånga och hjälpa de som har det svårt. Jag vill att de ska lyckas och tycka att det är kul att lära sig. Så de inte försvinner i mängden och sedan hatar skolan...

Så nu har jag lite att tänka på helt enkelt...

Här om dagen sken äntligen solen och sommaren verkade vara på väg. Detta gjorde att jag fick möjligheten att prova solkrämen på K.
Detta slutade med att det som var så lovande blev en mardröm för honom, precis som alla andra krämer som vi här provat.
Så gott som hela ryggen var röd, varm och kliade en massa. Jag kände mig hemsk som utsatte honom för detta. Men jag var ju tvungen att göra det för att få  veta om han klarade den utan sin medicin. Det var väldigt tydligt att han inte gjorde det.
Men det hade tydligen gått betydligt bättre på förskolan senare på dagen när han hade tagit medicin innan.
Det gick även bättre nästa morgonen när jag gav honom medicin först. Visst han blev lite rödflammig på ryggen men det var ingenting jämfört med dagen innan. Dessutom kliade det inte så han.

När vi möter hinder som detta blir jag ännu stoltare över honom då han återigen inte så ett pip om att det kliade men det syntes på hans ansikte.
Han är verkligen min kämpe denne pojke...

Nej nu ska jag njuta av en god middag och ett glas vin med min fantastiska familj.

Dagens planer...

Nu sitter jag återigen med mitt arbete. Men det börjar närma sig slutet med det. Det känns skönt att kunna skymta slutet efter att ha slitit sitt hår i så lång tid...

I eftermiddag ska jag till ögonläkaren för kontroll av min sjukdom. Detta görs nu mera med 2 års mellanrum..
Detta innebär att jag kommer att få titta i det hemska ljuset som de kommer att lysa rakt in i mina ljuskänsliga ögon. Jag kommer även att få genomgå en ögonbotten fotografering. Visst är det relativt plågsamt men det är samtidigt ingenting i jämförelse med undersökningarna som jag gör på Universitetssjukhuset i Lund vart 4:e år.

Så det återstår att se hur mycket jag ser när jag går där ifrån idag. Jag kanske får ta mig i kragen och använda min markeringskäpp så folk inte cyklar över mig på vägen hem...
Men jag är ju trots allt en relativt envis människa så jag ska klara mig på egen hand idag. Jag kan ta mig hem själv. Det handlar trots allt bara om en promenad på 10 min...
Jag väljer att säga som jag brukar "jag är inte blind ännu"...

Idag är även en stor dag för min älskade lilla K. Han ska följa med en kompis hem från förskolan. Detta är andra gången som han gör det utan mig. Han är jätte nervös och väldigt förväntansfull då han inte har varit hemma hos denna kompisen tidigare... Men han har längtat efter denna dagen under en längre tid. Han har frågat mig flera gånger om han får komma hem till kompisen i fråga och jag har sagt att han så klart får varje gång. Men sedan har det inte blivit av eftersom vi alla har haft så mycket, men nu har dagen äntligen kommit..
Så jag kan räkna med att jag har en trött men lycklig kille ikväll...

Nej nu måste jag fortsätta skriva på arbetet, men jag skriver mer ikväll när jag har fått tillbaka synen ordentligt...

Hej! Jag heter tankar och jag har inte glömt bort dig...

När jag satt och skrev det förra inlägget började jag att tänka.
Det fick mig att tänka på allt som har varit...

Detta leder till att jag sitter med tankar som jag vet inte är rimliga och som jag nog inte skulle vilja innerst inne...
Men trots detta så kan jag inte sluta tänka..

En del av mig önskar att K bara kunde slippa allt och få vara som alla andra barn. men jag vet ju att det inte är så och att det aldrig kommer att vara så.
Men som jag skrev då så älskar jag honom över allt annat och jag vill ju bara det bästa för honom.
I det ingår ju att få vara barn..
Hur jag än vänder och vrider på saker och ting så har han ju inte samma frihet och möjligheter som andra. Visst kan han göra sakerna men det krävs mer av både honom och av oss som föräldrar för att genomföra det.

Jag önskar att han bara kunde slänga av sig skor och strumpor och plaska i en damm om vädret tillåter. Eller att han kan ta av sig kläderna och springa i vattenspridaren i bara boxer och lusten faller på. Men det fungerar ju inte så för honom.

Hur mycket jag än försöker att förtränga det och putta undan min känslor så kommer de ikapp mig ibland.
Då känns det bara som att en våg av nedstämdhet kommer över mig. Den ger mig en enorm kram och säger att den inte har glömt bort mig.
Då önskar jag att jag kunde ta bort hans problem om så bara för ett par dagar så han kunde göra allt det där som faller honom in...

Ta som exempel det faktum att vi ska till Ölands djur- och nöjespark i slutet av Juni och där har de ett vattenland... Då önskar jag att han slapp oroa sig för hur det ska bli. Att han slapp medicin... K har inte badad på badhus eller i hav på så lång tid att jag inte vet hur hans kropp kommer att reagera. Jag minns faktiskt inte hur det var sist..
Men jag vill ju så klart kunna unna honom det när vi är där...

Usch jag hatar när dessa tankar och känslor kommer ikapp mig...

Skaka av sig det och gå vidare...

Jag känner många gånger att jag inte förstår hur K klarar av alla dessa motgångar som han ständigt möter. Han tar allt med en klackspark och ett leende vilket imponerar enormt på mig. En annan hade varit helt knäckt för länge sedan, men inte han. Han bara skakar av sig det och går vidare. Jag vet att barn vänjer sig vid nya saker relativt fort men i alla fall. Trots detta är jag så oerhört imponerad av honom.

Jag menar han har ju inte direkt haft den ultimata barndomen hittills men har trots detta lyckats bli så oerhört underbar.

Jag menar att vara 6 år gammal och veta om att man har mediciner att sköta och att men förmodligen kommer att ha dessa under resten av sitt liv kan inte vara enkelt. Sedan att han aldrig klagar eller bråkar över dem gör mig så stolt. Jag kan fråga honom varför han har dem och han tittar på mig med en sarkastisk min och säger något i stil med " det vet du väl mamma, det är för att jag får jobbigt att andas" eller " för att det inte ska klia på mig när jag duschar". Han har så enorm koll.

Han kan kläcka ur sig sådana kommentarer som " luften i skogen är så fuktig så jag brukar ta medicin när vi är där". Jag bara gapade när han sa det till mig.
Sedan är han så smart att han har lärt sig att sköta medicinen själv. I alla fall astma medicinen. Han har ju stenkoll på den andra med för visso men den når han inte att hämta själv...
Så jag har börjat att ställa den i hans fack på förskolan så går han själv ut och tar den när han känner att han behöver. Han fixar allt, skruvar av locket, skakar, vrider och andas in. Jag var rädd i början att han skulle glömma sig och andas ut i den, men det har han inte gjort en enda gång.

Till saken hör att när han hade sin gamla medicin så låg den i ett skåp i köket på avdelningen och han var tvungen att säga till en pedagog om han behövde den, vilket han inte gjorde. Så han använde den så gott som aldrig på förskolan. Men nu när den ligger så han kan sköta det själv så tar han den nästan varje dag och ibland flera gånger per dag. Så det har endast varit positivt att byta...

Nej jag är som sagt både sjukt stolt och ruskigt imponerad över min son. Han tar sig genom alla svårigheter och kommer ut som en skinande sol på andra sidan.
Jag känner mig stolt varje gång jag får säga att det är min son.

Idag var jag och på hans nya skola igen.
Det är så härligt att se hur K skiner upp som en sol där.
Visst är han fortfarande blyg och ganska tyst, men hans ögon säger något helt annat.
Man kan se att detta kommer att bli kanon bra för honom.
Efter allt som han har varit med om så känns det så skönt att kunna luta sig tillbaka och bara njuta av det som man ser.

Nu håller jag på att låga hamburgare på Ks begäran. Det doftar underbart här hemma just nu kan jag meddela.
K ligger på soffan och kopplar av lite i väntan på maten som strax är klar.

Arv..

Ibland börjar jag att tänka på min farmor. På allt som hon har lärt mig. Om det inte hade varit för henne så hade jag inte kunnat någon norska alls.
När jag tänker på det så börjar jag tänka på K och hur mycket av det som kommer att gå förlorat. Jag kan ju inte alls så mycket som hon kunde. Fast det är ju inte så konstigt...

Så nu gäller det att jag gör allt som jag kan för att han ska få möjligheten att lära sig.
Jag ska försöka att lära honom det som jag kan och lite till. Jag ska göra allt jag kan för att få tag i så många böcker på norska som möjligt så att vi kan läsa tillsammans. Jag är övertygad om att det kommer att göra mycket för honom när det gäller den biten...

Intressant diskussion

Jag och sambon hämnade i en diskussion i morse till följd av ett tv-program som vi zappade förbi.

Programmet handlade och hur tyskarna lade ut minor i vattnet för att stoppa engelska flottan i början av 1900-talet.
Detta ledde till att vi började prata om andra världskriget...

Jag förklarade att jag hade en tjej i min klass i skolan som hade jätte svårt att ta till sig att det verkligen har hänt.
Vi var båda överens om att vi inte kan förstå hur man inte kan ha kunskap om det.

Nu är det så att vi båda är uppväxta med äldre som på ett eller annat sätt här varit med under andra världskriget.
Ds farfar var med i det militära och låg vid den tyska gränsen under kriget. Detta här D lyssnat på i flera timmar. Han älskade att lyssna på sin farfars berättelser om det han upplevde under kriget.
Jag är uppväxt med att höra min farmor berätta om alla de hemska saker som hon fick uppleva. Min farmor som var född och uppväxt i Norge gick i skolan under kriget. Hon här berättad om hur de hade fångar på skolan och hur det var att bo i Norge under en tid på nazisterna styrde det mesta och det med en järnhand...
Även jag älskade att lyssna på allt som farmor berättade för mig.

Men detta här nog gjort att jag dels här haft lite lättare att ta till mig vad som här hänt, men även att jag inte kände att besöket på ett koncentrationsläger inte var så chockerande som många andra verkar ha tyckt.
Jag kände mig mer avtrubbad och kall. Men det kan bero på att jag redan hade hört allt så många gånger förr så inget av det vi såg kändes som något nytt för mig. Men visst var det bra att åka dit det tänker jag inte förneka.
Jag anser att det är viktigt att lära folk om vad som har hänt så att dessa misstagen ej upprepas igen.

Nu sitter jag på skolan och fördriver tid innan min lektion börjar...
Bredvid mig här jag min trogna följeslagare kaffekoppen..

Jag kom att tänka på en sak innan. När jag var på apoteket igår och jagade solkräm till K så tänkte jag att det är bäst att fråga och se om de här något tips. Detta visade sig vara svårare än vad jag hade trott. Nog för att jag vet om att det är en ovanlig allergi men de hade ingen som helst aning om vad jag pratade om när jag försökte förklara vad det är som han lider av samt hur det yttrar sig. Hon bara stöd där som ett frågetecken och verkade inte förstå någonting.

Jag ska erkänna att det det tar på krafterna att hela tiden behöva förklara för folk vad det handlar om. Men samtidigt måste jag ju göra det för hans skull. För att han inte ska behöva lida i onödan om det går att förhindra.

Men i alla fall så köpte jag en solkräm och provade den lite smått på honom. Jag sprayade ett tunt lager på hans rygg där han brukar reagera som värst. Och den mängd som jag tog igår så reagerade han inte på den. Men det var som sagt endast en liten mängd och han behöver en större mängd på samma yta , men det kändes i alla fall lite lovande ska jag erkänna. Men jag vågar inte hoppas för mycket...

Jag får väl helt enkelt inse att min älskade K är en speciell kille.
Men det här han alltid varit för mig.

sjukgymnasten

Idag var jag som sagt hos sjukgymnasten och hon klämde och tryckte en massa på min rygg. Sedan konstaterade hon att jag är ordentligt irriterad i musklerna och att det finns en inflammation där. Detta är troligen vad som har orsakat min smärta.

Så vad ska vi göra åt det?
Jo vi ska börja med att försöka att smärtlindra mig genom akupunktur. Sedan ska vi jobba på att stärka ryggen för att minska risken för att det återkommer fler gånger..

Hon tejpade min rygg så att det ska bli en bättre genomblödning den närmsta tiden.

Då ser man väldigt söt ut som ni kan se på bilden...

Idag här jag varit på jakt efter en solkräm till K, men detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Att hitta en solkräm som han inte reagerar på verkar vara mer eller mindre omöjligt känns det som.
Jag här redan tidigare provar 3 olika och använt mig av den som han här tidigt minst av. Men drömmen är så klart att hitta en solkräm som han slipper att få en allergisk reaktion på över huvudtaget. Fast detta känns ganska långt borta om jag ska vara ärlig.

Idag har jag iallafall efter mycket om och men hittat en solkräm i spray form som jag ska prova på honom.
Så jag ska prova lite på hans rygg och se hur han reagerar. Först måste jag göra det utan medicin för att få veta hur han verkligen reagerar på det. Sedan kan jag prova med medicin om det visar sig att han reagerar på den.

Annars så vardagen bestått av skola och ett besök hos sjukgymnasten. Jag ska tillbaka om 2 veckor för min första behandling. Vi ska börja med att försöka att smärtlindrande mig med hjälp av akupunktur och sedan ska vi försöka att få ordning på ryggen. Jag hoppas verkligen att detta hjälper..

Nej nu ska jag laga lite mat...

Nu ska jag snart göra mig redo för att ta en promenad till vårdcentralen. Det är äntligen dags för min läkartid för att kolla ryggen.
Jag är så trött på att inte kunna göra allt som jag vill och på att inte kunna sova ordentligt.

Sedan kommer resten av dagen bestå av att sitta med skolarbete. Jag är så oerhört trött på att läsa dessa ämnen just nu och längtar verkligen efter en paus.

Nej nu måste jag göra mig klar men vi hörs senare!

Nu sitter jag och letar efter en ny mobil till D då hans verkar ha lagt Sverige helt...
K sitter i badet och busar med moster. Jag kan höra honom skratta hela vägen ut i vardagsrummet. Det är helt underbart att höra honom skratta och vara glad.
Igår kom moster och sov över hos K. De hjälptes åt att laga mat och kvällen avslutades med att K läste en god natt saga för moster. Sedan sov de inne på hans rum tillsammans. Moster fick låna sängen och K sov i sin sandlåda som han här gjort om till en extra säng med hjälp av en madrass.

Nej nu ska jag ta en kopp kaffe men jag skriver lite mer ikväll...

Nu sitter jag och försöker att få lite gjort men det är inte det enklaste då jag har ruskigt ont i ryggen.
Det har jag haft i 3 dagar nu och det vill inte släppa denna gången.
Jag ringde vårdcentralen innan som gav mig en tid 15/5. Det är ju ett tag kvar till dess men jag får väl försöka att stå ut...

Just nu väntar jag på att en sjukgymnast skall ringa upp. Förhoppningsvis kan de ge mig en tid relativt snabbt så att någon kan kolla på ryggen...

Igår var det så pass illa att jag kunde knappt ta mig upp ur sängen. Det tog mig en evighet att röra mig då minsta lilla rörelse gjorde ont. Jag kunde inte ens krama om min älskade K...
Dessutom har jag inte sovit ordentligt på 3 nätter nu. Så jag är snart på bristningsgränsen känner jag...

Nej nu måste jag få lite gjort. Jag behövde bara få ur mig detta...

Då var denna helgen strax till ända..
Den har gått åt till att tömma och flyttstäda farmors lägenhet. Nycklarna skall vara lämnade i månadsskiftet så vi fick ta ett sista ryck nu i helgen för att bli klara. men nu är det klart i alla fall.

I morgon väntar årets första arbetspass..
Det blir på samma arbetsplats som jag jobbade på förra sommaren fast på en annan  avdelning.
Så vi får väl se hur det är att jobba där...

Annars händer det inte så mycket just nu. Skolan och tömningen av farmors lägenhet tar all min tid. Men det ena är som sagt strax klart så då kan det andra ta över helt...

Jag har faktiskt lite av idé torka när det gäller bloggen idag så jag tar nog och återkommer en annan dag tror jag...

Nu känner jag att jag börjar att tröttna på att skriva så jag väljer att ta en paus och göra lite annat en stund.

Jag känner även att jag saknar min lilla kille ovanligt mycket idag av någon anledning. Så jag tror att jag kommer att hämta honom ganska tidigt idag.
Det är ju trots allt ganska fint väder så man kan ju passa på att spendera lite tid i solen. Det har ju varit ganska snålt med det under den senaste tiden känner jag.
Men då gäller det bara att komma på vad vi ska göra ute i solen...
Nåja jag kommer nog på något så småningom. Han kanske har några idéer vad vet jag..

Då var det en ny dag..
Idag har jag varit duktig och tagit en lång rask promenad på 1 timme..
Nu sitter jag och skall börja att jobba med ett arbete till skolan...

Jag funderar även på att ta en sväng till gymmet då jag är fruktansvärt sugen på att springa lite.
Jag har haft en envis förkylning under de senaste 8 veckorna så jag har inte vågat mig på att springa , men nu har den lagt sig så nu längtar jag efter att springa lite...

Med maten går det ganska bra. Jag sköter mig än så länge även om jag fortfarande jobbar för att stå emot sockersuget. Men det bör försvinna snart...
I övrigt kan jag säga att jag inte direkt saknar att äta allt som jag åt tidigare, men det kommer nog stunder då jag kommer att sakna det mer...

Nej nu måste jag komma igång...
Vi hörs senare!

Jag glömde ju berätta hur det går med K..
Han har verkligen tagit till sig och börjat förstå varför han har alla de läkemedel som han har...
Han har koll på hur man tar dem och när han ska ha den.
Så nu ligger hans astmamedicin i hans väska så sköter han det själv när han är på förskolan eller någon annan stans. Han brukar till och med komma till mig när jag hämtar honom och berätta att han har tagit medicin under dagen..

Han kom till mig igår och frågade om jag var allergisk mot något så jag berättade som det var att jag inte tål laktos, damm, pollen samt apelsin/clementin.
Sedan kom följdfrågan om det fanns något som han inte tålde. Då var det ju bara att sätta sig ner och försöka att förklara hans allergi. Det var inte det enklaste jag har gjort i mitt liv ska jag tala om, men jag tror att det gick. Det verkade som att han förstod för när jag nämnde vatten så sa han bara "just det".
Det är inte så lätt att förklara det på ett sätt så att en 6 åring skall kunna förstå det när jag knappt förstår det själv. Men jag tror att han förstod att det är flera saker som gör att han reagerar som han gör och att det blir värre om han utsätts för flera av sakerna på samma gång..

Annars går det ganska bra för honom med. Han längtar mer och mer till han får börja skolan på riktigt..
Han har ju fått plats på en montessori-skola där några vänner också skall gå.. Som tur är så är det de barn som han kommer överens med och som är snälla mot honom...

Nej nu ska jag diska så att jag kan unna mig en kopp kaffe med gott samvete sedan...

Efter att ha fått hem en massa gamla foton i helgen har jag verkligen insett hur mycket jag saknar den som jag var. Inte den person som jag var utan min kropp.

Jag vet att jag har fått barn och sånt men i alla fall. Jag trivs inte med min kropp som den ser ut idag...

Så jag har tagit ett stort beslut...

Nu ska jag jobba hårt för att hitta tillbaka till den jag en gång var.

Jag har lagt om min kost och träningen är igång. Idag har det blivit promenader och i morgon blir det ett efterlängtat besök på gymmet. Det har gått för lång tid sedan sist.

Sedan ska jag ta upp yogan med Kimi igen. Jag vet ju att han verkligen älskar att träna yoga med mig så varför inte..

Jag har inte så överdrivet många kilon att bli av med, men det ska omplaceras och bytas ut mot muskler igen. Totalt så har jag en plan på att minska 2 storlekar i kläder och få bort ca 8 kg..

Jag vet att det kommer att ta tid men jag är villig att jobba hårt för att det ska bli som jag vill..

Så jag kommer att återkomma om ett tag och tala om hur det går...

Nytt läkarbesök. Lite svar..

Jaha nu har jag precis varit hos läkaren med K ännu en gång.
Denna gång handlade det om han nässelutslag...
Han fick ett så kallat antihistamin sist som skulle lindra hans besvär, vilket har hjälpt väldigt bra. Det har dämpat besvären med ca 75%.

Idag fick jag så mer information om vad det kan röra sig om.

Läkaren säger att han känner sig säker på att det rör sig om en ovanlig variant av kontakt-allergi.
Han säger att K har ett flertal olika saker som han reagerar mot och det är värme, tryck, kyla samt vatten. Detta yttrar sig med nässelutslag vilket är ganska plågsamt men ofarligt...
Så när han duschar drabbas han ju av 3 av de ämnen som han reagerar på vilket leder till en allergisk reaktion.

När jag nu tänker efter så förklarar det en hel del. Det förklarar varför han flammar upp och svullnar på en punkt om han pussar honom ett par gånger på den...

Det finns ingen som vet hur länge man får dras med detta eller hur länge man behöver ha läkemedelsbehandling..

Men nu vet jag i alla fall vad det är och hur vi hanterar det...

Nu har jag kommit hem från skolan och hunnit med att varva ner en smula efter dagens lektion. Vi pratade om graviditet och förlossning vilket slutade med att vi tittade på en film om Gudrun Schymans förlossning. Det var faktiskt rätt så fräckt att se det ur den synvinkeln då allt var så pass intimt och inte som på tv där man nästan inte får se någonting.

Allt var så detaljerat på något vis.

Nu ska jag bege mig ut i solen och hämta ett paket på posten och sedan hämta hem min underbara prins.

Resten av dagen/kvällen kommer vi att spendera med att laga mat ihop och sedan äta den vid tv:n medan vi ser på Ks favoritfilm Hobbit som kom i brevlådan idag...

Så nu kommer nog lyckan att vara gjord har jag en känsla av.

Nej nu beger jag mig men vi hörs senare.

Just nu sitter jag och skriver på ett arbete till skolan. Det skulle redan ha varit inne men då min dator la av har jag fått börja om igen.
Det är riktigt irriterande då jag bara hade lite kvar att skriva på det. men jag satsar på att få hela gjort idag. Jag är på god väg då jag snart har skrivit 4 sidor på lite mer än 1 timme.
Fast det börjar att känns i huvudet nu ska jag erkänna.

Så det är tur att jag snart ska ta en paus och göra min faster sällskap och tömma farmors vind. Det måste ju göras det med tyvärr...

Vad har annars hänt?

Jo min praktik på avd. 123 är tyvärr slut. Jag hade gärna stannat kvar där i sommar men deras chef har bestämt att de inte skall ha några vikarier alls. varken ssk eller usk vik. Hur de har tänkt att det ska fungera vet jag ej.. Det kommer att kosta dem i slutet kan jag tala om.
Det som är riktigt irriterande med det är att jag vet att några av sjuksköterskorna vill ha mig där i sommar. Jag har fått en massa beröm av dem och det värmer så oerhört.
Men jag får väl hoppas att jag får timanställningen på Kirurgen som jag var på intervju för i fredags.

Jag har fått ett jobb denna veckan. Ett semester vik. för att vara exakt. Det är på min gamla arbetsplats fast på en annan avdelning. Så vi får väl se hur det blir. Det är inte min dröm men det fungerar det med.
Huvudsaken är att jag har ett arbete och jag vet att jag kan göra ett bra jobb där.

nej nu måste jag fortsätta med mitt arbete men vi hörs senare!

Idag känns det verkligen som vår i luften. Solen skiner och värmer och livet känns faktiskt ganska bra idag.
Jag och K har promenerat med vars en glass i solen och bara haft det bra och njutit.

Visst sedan har jag tvättat en massa vilket jag fortfarande gör. men för ovanlighetens skull känns det inte så farligt att göra det...

Musiken fyller vår lägenhet idag. Är det inte från min dator så är det från sonens rum.
Är inte detta härligt så vet jag inte vad som är det.

Jag älskar dagar som denna då glädjen fyller vårt hem. Skratten ekar från mina älskade pojkar och jag bara sitter i bakgrunden och tar in allt och njuter av känslan det ger.

En sann ängel i mina ögon

Det händer att jag sitter och tänker tillbaka på hur saker och ting har varit.

Detta leder till att jag känner mig lyckligt lottad som har lyckats att få en så pass bra läkare till min underbara K efter allt som han har varit med om.

Efter att ha sprungit på akuten och vårdcentralen i över 4 månader samt besök på barnmottagningen så fick jag äntligen kontakt med denna underbara läkare och allt förändrades med en gång.

Plötsligt var det ingen som ansåg att jag var pjoskig eller att jag var nojig utan lyssnade på vad jag hade att säga. Någon som insåg att det är trots allt jag som känner mitt barn bäst.

Då rådde plötsligt ingen tvivel på att K behövde hjälp med sin andning. Vips hade han två läkemedel för att kunna leka som andra barn.

Under de åren som har följt sedan dess har dr. Per varit en klippa att vända sig till.

Han har alltid lyssnat och försökt att göra sitt bästa för att hjälpa.

När alla andra skyllde Ks nässelutslag på ämnen i tvålar/schampon och på att han skulle vara torr så lyssnade han på mig när jag förklarade att jag har provat ALLT. Jag provade apotekets dyra tvålar, Bodyshops tvål som endast är gjort på helt naturliga ämnen samt en massa andra och ingenting har fungerat.

Han sa det som jag var rädd för men det var skönt att få misstanken bekräftad. 

Han trodde att K kunde vara en av de som reagerar på vattnet. 

Efter att K fick antihistamin mot detta så var det som natt och dag...

I stället för att vara röd över hela ryggen och pannan samt ha en fruktansvärd klåda kunde han äntligen njuta av att mysa i mammas famn efter ett bad.

Första gången han kom upp ur badet efter att ha provat tabletterna tittar han på mig , ler och säger "det kliar inte mamma". Man kunde se hur det glittrade i ögonen på honom. Han var lycklig.

Så jag känner att jag måste sända ett stort tack till dr Per för allt han har gjort för oss och för alla andra barn!!

Han är verkligen guld värd.

Detta slipper han äntligen.

Oj det har nästan gått en hel månad sedan jag skrev någonting här senast. Det har varit så mycket att jag har inte haft tid att sitta vid datorn och skriva.

Just nu är vi ute på praktik med skolan och jag är på hematologen. Det blir faktiskt roligare för varje dag. I början var jag tveksam men nu börjar det kännas ganska bra faktiskt.

Annars så försöker jag att få tid till allt vilket inte går riktigt som jag har tänkt så jag har fått börja välja vad jag skall lägga energin på... Det har varit tufft att behöva göra det men jag måste för min egen hälsas skulle. Det är inte hållbart annars.

Jag söker fortfarande jobb inför sommaren och har just nu totalt 6 ansökningar ute. Jag hoppas att det ska ge napp någonstans i alla fall. Om inte så vet jag faktiskt inte vad jag ska göra om jag skall vara ärlig. Man måste ju försörja sig även under sommaren...

Sedan tänker jag ganska mycket på framtiden just nu. Till sommaren är jag klar med mina studier på gymnasienivå och står då arbetslös som det ser ut just nu. Ni ska veta att det skrämmer mig enormt mycket. Men det är väl bara att söka jobb och hoppas på det bästa antar jag.

När det gäller K så händer det inte så mycket. Han hatar fortfarande att gå till förskolan men jag måste ju tyvärr lämna honom där i alla fall, vilket känns lika hemskt som tidigare.
Vi har i alla fall fått veta vart han skall gå i skolan till hösten vilket känns skönt. Så nu kan man släppa den tanken i alla fall. man får väl vara glad för det lilla antar jag.

Jag vet faktiskt inte vad jag skall skriva mer just nu så jag antar att jag får återkomma senare..

En känsla av kaos faller över mig mellan varven.
Jag tittar på min lista över saker att göra till skolan och det känns mer eller mindre omöjligt att få ihop det hur jag än pusslar.
Det känns som att jag hade behövt klona mig ett par gånger för att ha en chans att hinna med allt. Men tyvärr har det inte blivit möjligt ännu.

Oavsett hur mycket jag jobbar undan så kommer det alltid fler nya saker än vad jag hinner göra mig av med.
Och nu skall vi ut på APL vilket innebär ännu längre dagar och mindre tid till att jobba undan allt som jag hade behövt få klart,

Sedan är det allt det som har hänt med K. Fast där verkar det vara en bättre period just nu. Så jag håller tummarna för att det ska hålla i sig. Men det är ju även farmor som tar upp mina tankar. Hon är fortfarande kvar på sjukhuset och jag vet inte alls när hon kommer att komma hem. eller om hon ens kommer att komma hem över huvud taget.

Det känns lite smått övermäktigt om jag får uttrycka mig så. Jag vet inte hur jag skall kunna beskriva det just nu...

Det blir så mycket som snurrar i huvudet på mig vid dessa tillfällen...

Nej jag hade behövt åka iväg ett tag men det är inte tekniskt möjligt över huvudtaget varken ekonomiskt eller tidsmässigt...

Så jag får väl bita ihop ett tag till och dunka huvudet i väggen så att jag får sova.

Nu sitter jag med musik i öronen och försöker att varva ner och få lite gjort efter en förmiddag i skolan.
Nu vill jag inte vara kall eller hård men ibland känner jag att jag blir tokig på människorna i skolan.
Det verkar som att de inte kan se att det finns fler än bara de på plats och att allt kretsar kring dem. Bara för att de inte väljer att göra allt eller redan vet exakt hur de ska gå till väga så betyder inte det att alla andra vet. Det betyder inte heller att alla andra vill höra på vad de pratar om. Det finns faktiskt de som hellre vill försöka att få något gjort och som för att kunna göra det behöver lite lugn...

Det är bara att titta tillbaka på när vi skrev prov för inte så länge sedan. Inte ens då kan folk ha vett nog att hålla tyst utan ljudet var allt annat än lugnt. Jag satt och höll för öronen och var på väg att lämna rummet då jag inte kunde koncentrera mig över huvudtaget. Sedan var det annat som gjorde mig förvirrad med men i alla fall...
Nu blev resultatet sådant att jag inte klarade provet vilket inte förvånar mig över huvudtaget...

Jag vill bara skrika ibland!!!

Usch det känns tufft just nu.
K vill ju inte till förskolan och jag klandrar honom inte, men jag har ju inget val än att lämna honom där.
Gissa om jag känner mig som the bad guy...

Detta suger verkligen!

Nej nu ska jag röra mig till klassrummet.

Nu sitter jag och försöker att få min dator att göra som jag vill så att jag kan få lite skolarbete gjort. Men som vanligt är det oerhört segt...

Det är ganska segt i mitt huvud över lag just nu. Jag har så mycket att tänka på att skolan hamnar i skymundan. Visst det är kanske inte så konstigt men det är definitivt inte bra. Jag har inte råd att hamna efter denna terminen och så klart så gör jag det ganska fort pga allt som händer i mitt privatliv just nu....

Dels är det allt med K, men även med farmor. Hon är dålig och är fortfarande kvar på sjukhuset.
Hon åkte in för någon vecka sedan med en urinvägsinfektion och en blodförgiftning. Då kom hon hem efter ca 5 dagar. Men det varade bara i 2 dagar innan läkarna ringde och sa att hon var tvungen att komma tillbaka då proverna var dåliga. Sedan har hon varit kvar där sedan dess. Hon skulle ha kommit hem i fredags men då hade hon blivit sämre igen och fick inte komma hem...
Så nu är frågan när hon får komma hem och om hon får komma hem.
Läkaren hade sagt till min faster att hon inte kunde ge några garantier för att hon återhämtar sig och tar sig genom detta.


Det känns som att allt kommer på en gång just nu. jag vet inte hur mycket mer av detta jag klarar av att hantera om jag skall vara ärlig.
Det fungerar inte att balansera allt och jag känner att jag sakta men säkert håller på att förlora förståndet...

Nej nu ska jag försöka att få lite vettigt gjort...

Nu är jag trött på att vara den lugna och förstående föräldern som litar på att de som tar hand om mitt barn vet vad de gör.

Att de aldrig ser honom ledsen är bara skit snack rent ut sagt!
Jag kunde själv se hur ledsen han var när fröken talade med honom idag och om hon inte såg det så vet jag inte vad hon har där att göra. Om hon inte kan se på min son när han är ledsen efter nästan 2 år så undrar jag vad hon har gjort under hela denna tiden...
De bör känna honom så pass väl nu att de vet hur han beter sig i olika situationer anser jag.

Och att sedan lägga ansvaret på honom tycker jag är åt skogen. Att säga att det är hans ansvar att se till att personalen får veta vad som har hänt med en gång är att försöka att hålla sin egen rygg fri och inget annat. Jo visst skall han säga till men de vet samtidigt hur han är som person och vilket lågt självförtroende som han hade redan när han började där. Dessutom skall de ha koll på barnen och de vet mycket väl hur K känner sig där. Varför inte försöka att ge honom lite mer uppmärksamhet då och försöka att få upp hans självförtroende i stället för att bara lägga över allt ansvar på honom.
Att sedan stå och säga att de inte kan hjälpa honom att reda ut det för att det har hunnit gå 2 dagar köper jag inte. Vad sänder detta för signaler till honom? Jo att om jag inte har berättat med en gång så spelar det ingen roll om jag säger det för de hjälper mig ändå inte.. Hur kan det vara bra för honom och hans självförtroende??

K har alltid hållit saker inom sig precis som hans pappa. Det är så han är som person och bara för det så blir han lidande. Bara för att han inte skriker eller gråter så får han inte den hjälp som han förtjänar.
Han tar in saker som görs och sägs och sedan sorterar han dem under dagen och så kommer det fram under kvällen. Så har det alltid varit och kommer nog att förbli.
sedan vill han inte göra så att någon får problem. Han är så snäll att även om någon har varit elak så vill han inte ställa till med problem för det barnet.

Sedan kan det ju även vara så att eftersom det inte har hjälp att säga till så kan han ju känna att det inte tjänar något till för det fungerade ju ändå inte...

I fredags blev min APL-plats klar.
Jag skall spendera sex veckor på avdelning 123 på sjukhuset.
Avdelning 123 är hematologen och har hand om olika blodsjukdomar.
Det kommer att bli både spännande och oerhört lärorikt..

Men jag skall erkänna att jag är nervös redan nu. Detta trots att vi inte skall börja förrän v.8...

För att tala om något annat så var vardagen tillbaka med besked idag...
Efter en underbar dag igår så var K riktigt ledsen när vi gick hemifrån. Han ville inte alls gå till förskolan utan ville bara vara hemma med mamma och pappa. Tårarna föll längst hans kinder. Det gjorde riktigt ont i mig att  fortsätta promenaden. Jag försökte att locka honom med att jag kunde hämta ett gosedjur men det ville han inte. Han ville bara vara hemma med mamma och pappa.
Men tyvärr hade jag ju inget annat val än att lämna honom på förskolan. Jag var ju tvungen att gå till skolan...
Nåja det ordnar väl sig.. Han ska ju trots allt bli firad på förskolan så förhoppningsvis är han lite gladare när pappa hämtar honom...

Nej nu skall jag vara lite social med Annan innan vi skall bege oss...

Jag älskar verkligen att sitta i telefonkö.. Det är så oerhört drygt och irriterande. Jag har verkligen inte tid med det just nu. Jag har massor att göra och sitter fast i en kö...
Man kan verkligen bli tokig för mindre känner jag.
Men det är bara att stå ut och inte skrika på dem när man väl kommer fram...

Idag har jag varit och beställt tårta till Ks födelsedag på söndag. Jag tror att den kommer att bli bra.
Han får en tårta med moshi monsters precis som han önskade.

Men nu måste jag se till att få lite skolarbete gjort så vi får höras senare!

Just nu känns det som att allt går emot mig. Jag orkar inte mycket mer känner jag. Det känns som att allt jag gör är förgäves. Jag kämpar och kämpar men inget händer. Det har nu gått så pass långt att jag känner att min gräns är nådd för ett tag sedan. Jag har ont i magen och mår illa av allt. Jag vill bara lägga mig ner och sova i si sådär 15 år som det känns just nu. Bara stänga in mig och glömma att det finns en värld över huvud taget...

Snälla låt det ha ett slut någon gång

Vad skulle man göra utan musik?
Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade min musik...
Jag vet att oavsett hur jag mår eller vad som har hänt så finns den där.
Den ger tröst, glädje, sällskap och låter dig vara precis som du vill.
Det finns musik för alla tillfällen. Det spelar ingen roll om man är ledsen, arg, lycklig eller bara vill koppla av.

Det finns verkligen inget som har en sådan inverkan på mig...

Nu sitter jag och försöker att få lite skolarbete gjort. Det går förvånansvärt bra skall jag erkänna....

Jag har kommit halvvägs i alla fall.

Det är lika bra att erkänna att allt går bara man har bra musik i öronen och en kopp kaffe bredvid sig.

Det är ungefär så här som min dag kommer att se ut. Skolarbete, diska, tvätta... Inte det roligaste men det måste ju göras tyvärr...

Om en vecka fyller min lilla kille 6 år. Han är inte liten längre utan börjar bli stor.

Detta kommer att bli ett händelserikt år känner jag på mig. 

K skall börja skolan vilket jag redan är nervös över.

Jag skall antingen börja på nya studier eller ge mig ut i arbetslivet igen. Förhoppnings vis på nya platser i så fall.

Sedan har vi lite andra planer med men det tänker jag inte avslöja nu. Jag återkommer när det är dags i fall det blir av.

Jag har nu sökt tre vikariat inför sommaren. Dessa är belagda på CSK, Universitetssjukhuset i Lund samt på sjukhuset i Hässleholm. 

Både på CSK och i Lund har jag sökt som barnsköterska medan jag sökte som USK i Hässleholm.

Jag kommer ju att kunna jobba som båda i sommar efter att Akutsjukvårds kursen är klar.

Så håll tummarna för mig.

Klockan är inte mer än 8:30 och vi är uppe, har ätit frukost och är klädda. Snart är det dags att bege sig till årets första gympa pass. Det ska bli riktigt skönt att komma igång igen.
Jag vet att K har längtat.

På tal om K så verkar det som att han hade en bra dag på förskolan igår. Det var ingen som hade varit elak vilket var väldigt skönt att höra...

Nej nu ska jag packa det sista innan det är dags att bege sig.

Fredag kväll och K ligger i fåtöljen och sover.
Jag och D ser på tv och kopplar av efter en intensiv vecka.
Skolan har startat igen och jag känner att det kommer att bli en tuff men givande termin för min del.
Jag läser bara 4 ämnen men det är 4 tunga ämnen...
Klarar jag detta så klarar jag allt känns det som.

Nej nu ska jag ta lite dricka...

Vi hörs i morgon!!

Jag sliter snart mitt hår!!

Jag sliter snart mitt hår!

Redan när jag hämtade K igår så märkte jag att något var fel Jag frågade honom om något hade hänt under dagen,men han sa att han inte ville prata om det.
Senare under kvällen lyckades jag övertala honom att berätta vad som var fel.
Mycket riktigt så hade det hänt något på förskolan.
Då hade en pojke slagit honom i magen. Det var ingen vuxen som hade sett det men jag har fått veta att andra barn såg det.
K som inte gör en fluga för när sa så klart ingenting heller.
Han säger att pojken är inte elak innerst inne för han säger förlåt efteråt.
Då försökte jag att förklara att det spelar ingen roll om han säger förlåt efteråt han får inte göra så från första början. Jag tjatar på K att han ska säga ifrån till de som är elaka mot honom. Jag har sagt att han skall skrika rakt ut så att någon vuxen märker att något har hänt. Inte bara vara tyst. Att han skall säga ifrån att det gör ont och att han inte vill.
Det har gått så pass långt att jag har sagt att han får faktiskt slå tillbaka.

Nu menar jag inte att jag menar att han skall börja slåss, absolut inte!!
Jag menar bara på att det verkar inte spela någon roll vad jag gör, den här pojken verkar inte förstå att man inte får hålla på som han gör. Dessutom måste K få försvara sig eller hur?
Visst ska han försöka att undvika att ta till fysiskt våld,men om det inte finns något annat alternativ så har han nu min tillåtelse.
Han skall inte behöva stå ut med detta! Han ska kunna vara på förskolan och känna sig trygg och glad.
Han skall inte behöva vara rädd för att någon skall vara elak mot honom.

Nu är jag riktigt trött på det här...

Idag var Ks första dag tillbaka på förskolan...
Det var inte helt enkelt att få med sig honom i morse. Det var tufft bara att få upp honom ur sängen och promenaden till förskolan tog över 30 min.
Jag hade tur och kom ifrån tidigt idag så att han fick komma hem redan vid kl. 13 vilket kändes väldigt skönt.  Han hade haft det helt okej idag sa han. Det var som tur var ingen som hade varit elak mot honom. Jag passade även på att ta ett samtal med personalen om hur K känner och tänker. Hon blev helt tårögd när jag berättade om att han tror att ingen vill komma på kalas hos honom.
Men jag hoppas att det kan bli bättre för honom under den sista tiden som han har kvar där.

När det gäller skola till honom så jobbar jag på med att hitta någon som passar honom. Jag tog även upp det med hans fröken och hon tyckte som jag att han behöver en mindre skola för att inte försvinna i mängden. Så jag skall fortsätta att jaga rektorn på Antonskolan för att få veta mer.

Nej nu ska jag krypa ner i soffan med en kopp kaffe och se på Vem vet mest med min familj...

Sitter nu i soffan med K bredvid och försöker koppla av lite. Vi har varit på museet, röda korset och på förskolan och fyllt i schemat för den kommande terminen..

Till följd av detta sitter jag nu i soffan med onda fötter, ond rygg och ont i huvudet.
På tal om huvudet så ska jag till optikern på torsdag. Det ska bli skönt att få ordning på glasögonen ( alla 3 paren). Jag är trött på att ständigt ha ont i huvudet och inte kunna koncentrera mig.

Nej nu ska jag förbereda inför middagen

Nu sitter jag och varvar skolarbete med att fösöka planera Ks födelsedag.
Han vill ju inte ha något kalas men jag vill ju trots detta göra det till en underbar dag för honom. Det är ju inte varje dag som man fyller 6 år.
Jag har bestämt mig för att jag skall beställa hem  en tårta till honom. Han älskar ju de monster som jag har nämnt tidigare så jag ska försöka att ordna en tårta med dem på...
Men mer än så har jag inte kommit på. Jo jag ska så klart göra det fint här hemma och överraska honom med massor av paket och hans favorit frukost men det är allt som jag har kommit på än så länge...

I morgon är det så dags för honom att börja på förskolan igen och det känns verkligen inte kul. Jag önskar verkligen för hans skull att han inte behövde, men jag har inget val. jag måste ju till skolan och hans pappa lika så... Men jag får försöka att se framåt. Det är bara några månader kvar sedan börjar han skolan i stället. Förhoppningsvis blir det bättre då.

Just nu spenderar jag ganska mycket tid med att tänka. Jag tänker på allt mellan himmel och jord, men det mesta kretsar nog kring min familj trots allt.

Det händer så himla mycket runt oss och jag har svårt att få grepp om det hela. Det känns som att jag hinner inte landa och få ordning på mina tankar eller hur jag skall hantera saker innan det händer något nytt. Sakerna bara avlöser varandra.
Jag önskar att jag hade kunnat skriva av mig här men det går inte riktigt heller när det gäller en del av det. Men jag ska försöka att skriva om det som jag kan och på så sätt kanske komma fram till hur jag skall kunna gå vidare. I alla fall lite grann...

Jag önskar verkligen att det fanns fler runt oss.. Som det är just nu så har vi tre varandra och där tar det nästan slut.
Visst har jag några vänner från skolan och någon enstaka äldre vän kvar men i det stora hela har de flesta försvunnit på vägen. Det gör riktigt ont att tänka på det speciellt nu när jag hade behövt så många som möjligt runt mig. men vad ska man göra, man kan inte förändra sådana saker. Speciellt när man inte vet vad som hände från början. En dag var de bara borta.

Då det har skett en del stora förändringar under den senaste månaden så känns det ganska ensamt. Jag vet att K känner av det men jag vet inte vad jag ska göra mer än det som jag redan gör. Jag försöker att spendera så mycket tid som jag kan med honom och göra roliga saker, men det känns som att jag inte räcker till. Det han var van vid har förändrats och det tar på honom. Han är mer irriterad och trött. Men envis som han är så erkänner man ju inte detta.
Jag vet att det bara är en reaktion på allt och att det kommer att gå över men i alla fall. Det är ändå svårt att stå vid sidan om och se på det kan jag inte förneka.

Men det är tur att jag har D under detta. Utan honom vet jag inte om jag skulle klara av det.

Vem vet det kommer kanske en dag då jag kan tala mer öppet om allt men som det är just nu så går det tyvärr inte..

Jaha då sitter man i köket och väntar på att resten av familjen skall vakna. De verkar ha det ganska skönt i sängen.

I morgon börjar vardagen igen. Eller nästan i alla fall. Jag ska hämta mitt intagningsbesked och antar att lektionerna börjar på tisdag som vanligt.
Jag lovade K att han skulle få följa med mig i morgon och slippa vara på förskolan.

Det känns verkligen inget vidare att behöva lämna honom där men jag har ju inget val. Både jag och D måste ju till skolan så K kan inte vara hemma. Jag kan inte lämna honom hemma själv och jag kan ju inte ta med mig honom varje dag heller.
Det är inte lätt det här.

Jag ska ju erkänna att skolan inte är min största prioritet just nu.
Men jag ska verkligen försöka att göra det så bra som möjligt för K.
Jag har ju försökt att få ordning på skola men har inte lyckats. Jag jagade personal på en skola under veckan utan resultat så det är bara att fortsätta med det. Jag tänker inte ge mig.

Nej nu ska jag ta och börja med frukosten tror jag men jag skriver mer under dagen

Jaha då sitter man här igen. Borde göra annat men känner att jag behöver koppla av lite.
Idag ska jag och K åka till hans läkare. Jag måste försöka att hitta en lösning på varför han flammar upp och får klåda över kroppen...
Varje gång han badar/duschar blir det lika dant. Han blir rödflammig och det kliar. Det känns som att jag har provat vartenda schampo och duschtvål som finns men ingenting fungerar... Jag har inte heller hitta någon solkräm som inte har den biverkningen. Jo jag har hittat en som inte kliar men han flammar upp över hela kroppen.
Det måste ju finnas ett svar på varför...

För att tala om något annat så har jag börjat att köpa födelsedagspresenter till K. Jag har fått tag på en hel hög saker redan men för en bråkdel av priset. Jag handlade presenter till ett värde av 333 kr igår men betalade endast 140 kr. Passar mig helt utmärkt då jag kan skämma bort honom med mer saker då.
Men det fanns en sak som inte gick att beställa från hemsidan som jag vet att han önskar sig jätte mycket och det är ett talande Moshi Monster vid namn Furi.

Detta är Moshi Monstret Furi

Problemet är att denna filur inte finns på BR-leksaker här hos oss och inte går att beställa från varken BRs eller Toys"r"us hemsida. Den går bara att köpa i butik vilket irriterar mig enormt mycket just nu...

Så om någon av er ska till en leksaksaffär så snälla titta en gång extra efter honom!! Snälla ni hade gjort Ks födelsedag!

Jag är van vid att K markerar att han inte vill sova i sin säng genom att gråta i ren protest. Detta brukar upphöra efter ca 5-10 min och vid det laget brukar han ha somnat. men igår var det inte så. Det började nog så men efter ett tag blev gråten mer och mer intensiv och hysterisk. När jag till slut gick in så låg han och grät floder i sin säng. Han var helt knäckt över att en viss pojke på förskolan alltid är elak mot honom tydligen. Han var helt förstörd stackaren och kunde inte sluta gråta. Så han fick följa med mig ut till soffan och somna i min famn. Innan han somnade pratade vi lite om förskolan och vad dom inte är bra enligt honom. Han berättade då att denna pojken är elak och skriker samt knuffas en massa. Sedan sa han även att en pojke som jag vet att han har lekt en del med också har börjat bli elakt mot honom. Han knuffas, skriker och har till och med slagit honom. Sedan vet jag att andra också har varit elaka. En kille har bitit honom och rivit sönder hans teckningar. 

Han berättade med tårar i ögonen att han bara har två vänner på avdelningen. Det gjorde ont i mig att höra då de är 18 barn på hans avdelning.

Han sa även att han inte vill ha något födelsedagskalas nu när han fyller om om ca två veckor. Han är rädd att ingen kommer att komma på det. Han är helt övertygad om att ingen vill komma. Så han vill inte ha ett kalas utan vill bara spendera dagen med mig och sin pappa.

När han sa det ville jag bara gråta.

Jag bytte ju till den förskolan som han går på nu just för att han var mobbad och utanför. Jag ville att han skulle få vänner som tyckte om honom för den han är. Det fick han också. Det enda problemet var att de var ett år äldre och har nu börjat i skolan allihopa. Så när han började i höstas var alla borta och han kände sig helt ensam. Visst var där fortfarande barn som han kände men inte de som han ansåg var hans verkliga vänner. Sedan har han känt så under hela hösten. Detta har märkts på honom då han är mer ledsen här hemma. Han kan börja gråta för minsta lilla sak nu, vilket han inte gjorde tidigare.

I samband med att höstterminen startade så flyttade förskolan upp ett par barn från småbarns-avdelningen till hans avdelning. Bland dessa barn fanns även de som nu är elaka mot honom. I alla fall två av dem. Men som tur är fanns där även en av de som han nu kallar för vän.

Jag vet inte vad jag skall göra längre. jag har pratat med hans fröknar om att han känner sig ensam och att han inte vill vara på förskolan men de säger att an är så glad när han är där och att de inte märker några problem. 

Nej det är inte så konstigt heller. K är en kille som inte säger ifrån. Han tar all den skit som folk kastar på honom och stänger den inom sig till han kommer hem. Sedan får jag höra det först på kvällen. Och varje gång frågar jag om han har sagt till fröken och han svarar nej. Jag frågar gång på gång vad han gjorde när de var elaka och han säger alltid att han gjorde ingenting, han bara tog emot det och lät det vara så. 

Jag har sagt till honom massor av gånger att han måste göra något. Att han skall skrika eller säga till fröken vad som bara han inte bara tar det och låter dem. Men det hjälper inte...

Nu tänker säkert en del att han nog inte är helt oskyldig i detta men om jag ska vara ärlig så tror jag faktiskt att han är det. detta är en kille som är genuint snäll. Han kan inte göra en fluga förnär. Han vet rätt och fel, snällt och elakt. Han är hjälpsam, godhjärtad och givmild och det får han tyvärr skit för vilket gör mig rasande.

Han är bara fem år gammal och skall inte behöva ha det så!!!

Han skall kunna vara glad och ha det bra som alla barn förtjänar!