Igår när jag skrev så berättade jag om hur jag känner när jag ser mig själv i spegeln.
Jag vet att detta inte är något ovanligt bland kvinnor.
Jag kan bara ge er min historia...
Jag har alltid varit obekväm i min egen kropp. Detta är något som har följt mig hela livet.
Som barn var jag något mullig. Jag var inte tjock men jag hade hull att ta av och det var jag medveten om. Sedan var jag ju både kort och hade glasögon vilket inte gjorde saken bättre.
Jag passade inte riktigt in och var mobbad under ganska många år.
Jag ville inget hellre än att passa in, men en fattig, mullig tjej med glasögon stod helt enkelt vid sidan av.
Efter år av mobbing så började jag tappa i vikt. Om detta berodde på mobbingen i sig eller det faktum att vi knappt hade mat i perioder vet jag ej. Det är med stor sannolikhet en kombination av de två.
Plötsligt kunde jag i alla fall känna lite något nöjd med en sak hos mig själv. Jag kunde ju inte bli längre men jag kunde i alla fall bli smalare.
Jag började att hitta mod nog för att gå min egen väg. Att stå upp för mig själv. Att bryta mig loss och skapa ett nytt liv för mig själv.
Men trots att jag hittade en väg så var det inte smärtfritt. Jag hade ständigt röster i huvudet som talade om för mig hur fet, ful och misslyckad jag var.
Så gång på gång snubblade jag. Jag tog mig upp på fötter igen men kämpade för att hålla mig kvar.
Sakta men säkert tog jag mig framåt och lyckades göra saker med mitt liv.
Idag har jag lyckats att läsa in hela gymnasiet och läsa till undersköterska. Jag har fått en underbar son. Jag har just nu ett vikariat där jag trivs hur bra som helst. Snart har jag en fast tjänst i kommunen.
Men trots detta så finns rösterna där. De är inte lika starka som de en gång var, men de lurar ständigt på mig och attackerar när jag minst anar det.
Det är något som jag kommer att bära med mig under hela mitt liv och som jag kommer att fortsätta att kämpa med så länge jag orkar.
