Idag är en sådan dag då jag avskyr mig själv en smula.
Jag känner mig full av egoistiska tankar.
Jag är full av tankar på saker som jag skulle vilja och som jag önskar till viss del.
Detta är dock inte jag. Det är inte sådan som jag är eller vill vara.

Jag har bara en svacka. En svacka som tar mina tankar till ett annat ställe. Ett ställe där jag önskar att saker var annorlunda och som till slut är på väg att knäcka mig totalt.

Det är sådana dagar som får mig att undra om det verkligen är värt allt slit. Det gör ju ingen skillnad. Man sliter som ett djur trots sjukdom och smärta och vad får man för det?
Inte ett dugg. Man får det knappt att få runt överhuvudtaget.

Jag skulle vilja fly ibland. Bara försvinna en stund och glömma allt för ett tag. Men det går inte. Då kommer jag inte ha råd att leva eller betala räkningarna månaden efter.
Jag skulle vilja ta ledigt och bara fokusera på mig och min familj, men det ger ingen mat på bordet...

Fan! Ibland hatar jag att vara vuxen

Lördag igen...

Då var det lördag igen...
Efter en dag som var helt upp och ned igår så känner jag mig mer som en människa idag och orkar att skriva en rad eller två...

Jag talade med Ks fröken igår och jag vet inte hur jag ska känna eftre det samtalet. Visst höll hon med om att det inte borde vara så stor uppmärksamhet kring alla inbjudningar och att man kanske borde skicka hem dem om man nu inte vill bjuda alla.
Men samtidigt så säger hon något som sårade en del. Hon sa att om K hade kalas själv så kanske han hade blivit bjuden till andra också.
Detta säger hon när jag precis har förklarat hur detta har påverkat honom till att inte vilja ha kalas och att detta har pågått under flera år.
Men vi får väl se vart detta slutar antar  jag...

Nej nu vill jag lägga denna diskutiion bakom mig och skrivom något annat...

K har som sagt fått en ny meicin och jaghar kunnat konstatera att han verkligen tycker att den är vidrig i smaken. Men duktig som han är så tar han den i alla fall. Det kommer lite grimaser men annars går det ändå bra. Nu har han nästan slutat att bli arg när jag kommer med den så han har väl börjat att acceptera den.
Han är dock lika trött som tidigare.
Idag var vi i stan en sväng och gick på Bondens egen marknad som brukar anordnas här i stan. Denna gången var den lite större och hade flyttat ned i Tivoliparken. Där kunde alla barn ta ett smak-kort och gå runt till olika stånd och provsmaka olika saker. Så K åt en vit morot, surdegsbröd, gjorde en hårig macka mm...
Men detta tog verkligen slut på honom så nu ligger han i min säng och sover som en stock...
Det ska bli intressant och se om hans blodprover visar något som kan förklara varför han är så trött som han är...
För det känns inte helt normalt att ett barn som snart fyller 8 år sover middag. Det är ju nästan det han gör flera dagar i veckan...
Men vi får väl vänta och se vad det visar. Eller snarare om det visar något...

Nej nu skall jag laga klart middagen som består av kycklingflié med pommes till pojkarna och jag skall ha lite wokade grönsaker till samt en salsa...

Följ min blogg med Bloglovin

Mobbingens olika former

Jag vet inte om ni har tänkt på hur många former mobbing och utanförskap kan ta?

Det finns mer än det som syns. Det finns mer än slag, sparkar och elaka ord.
Även att få någon att känna sig utanför gång på gång blir en form av mobbig i längden.
Men detta kommer sällan till ytan. Barn ser det inte på detta vis, men vi vuxna borde kunna tänka längre än vad näsan räcker!

Om ett barn ständigt blir lämnad utanför alla roliga aktiviteter är det klart att han/hon kommer att känna sig utanför och undra varför han/hon inte får vara med. Visst detta barn kanske inte säger något högt om det. Detta barn kanske säger att det inte spelar någon roll, men vad vet vi andra om hur han/hon verkligen känner innerst inne? Det är väldigt lätt att bygga upp en fasad för att försökra sig om att ingen vet vad som egentligen rör sig i huvudet på den drabbade. Många gånger handlar det inte heller om att bara dölja det för andra, utan även för att dölja det för dig själv. Om jag målar upp en fasad och låtsas att allt är som det ska så kanske jag kan få det till att bli så. Bara jag anstränger mig tillräckligt och inte vacklar....

Idag fick jag som förälder höra något som skar i mitt hjärta. Jag fick höra att mitt barn hade blivit bortglömt av klasskamraterna. Det är kalas på gång och barnet ifråga sa att han hade glömt K när han skulle bjuda. Men han sa inget om att K kunde få komma utan bara konstaterade detta och gick sin väg. Det var precis som att det inte spelade någon roll för honom.
Jag kunde se på K att det kändes att få höra detta. Visst när jag frågaade honom om hur det kändes med alla kalas och att han inte blir bjuden så sa han att det inte spelar någon roll, men han sa samtidigt att han var trött på att höra allt prat och tjat om kalas.
Trots det som han sa så kunde jag se besvikelsen i hans blick.

Visst K är inte någon stor party-kille men jag vet att han gärna vill vara en del av sin klass och få vara med. Jag vet att han vil vara som alla andra och detta har påverkat hans självförtroende en hel del.
Han har ju inte velat ha kalas de senaste två åren och när jag har frågat varför så svaret varit "ingen kommer att vilja komma i alla fall".
Detta med att bli utanför hjälper ju inte direkt till i våra försök att komma förbi det.

Så nästa gång ni skall bjuda in till roligheter eller kalas så tänk en extra gång. Tänk på de som blir utanför och bortglömda. Tänk på hur detta skulle kännas om det var ditt barnsom aldrig fick vara med. Tänk på om det var ditt mamma-hjärta som slets i sönder.
Är det vad du vill? 

Läkaren igen...

Jaha då var det dags för ett nytt läkarbesök för K igår...

Nu när de har börjat med idrott och simskola i skolan så räcker inte den nuvarande medicineringen till längre.
Men som tur är så har han fått en bra läkare som lyssnar på både mig och K.
Hon förstår att K bara vill vara som alla andra och låtsas om som att allt är bra.
Han vill bara förtränga allt och vara som de andra barnen vilket leder till att han inte gärna säger ifrån när han får utslag eller tar sin medicin.
Han vill ju så klart vara med och leka som de andra och då säger ju han inte att det börjar klia eller göra ont, utan han biter ihop och lider i det tysta.
Visst är det ett sätt att hantera det på. Men problemet är att smällen kommer efteråt när han kommer hem. Då är han så trött många dagar att han somnar på soffan. Om han inte somnar så är han ofta lättretlig och irriterad.

Han har fram till nu endast haft medicin vid behov för sjukdomen, men nuvar det så dags för förändring.

Då de inte har så många barn knutna till mottagningen så ville hon rådfråga med sina kollegor om hur vi ska gå vidare, så de skulle ta upp det på ronden senare under dagen.
Så igår eftermiddags ringde hon och berättade vad de hade kommit fram till...

... Vi ska börja med en regelbunden medicinering som han skall få morgon och kväll. Vi skall även byta läkemedel under 1 månads tid och se vad detta har för effekt. Sedan ska K få gå och ta lite blodprover för att kolla blodvärdena och ett bindvävesprov.

Så det var bara att gå till apoteket och hämta den nya medicinen och påbörja behandlingen. Jag kan tillägga att den var allt annat än populär hos K. Han tycker att tuggtabletter, flytande och munsönderfallande tabletter är jätte äckliga och detta var en munsönderfallande tablett. Så när han tar den så ser det ut som att han äter på en citron...

När man sitter i en sådan här sits som mamma så spelar det ingen roll hur mycket medicisk kunskap man har. Det sliter ut hjärtat ur kroppen på dig oavsett...
Jag vet ju mycket väl attt det inte finns något botemedel utan att man endast kan lindra symptomen, men när hon säger det så hugger det till i mig...
Men det är en naturlig reaktion. Man vill ju det bästa för sitt barn och jag tror att alla föräldrar önskar att de kan ta bort sitt barns sjukdom eller vad det kan röra sig om...

Here we go again...

Jaha då var vi igång igen...

Jag har legat sjuk hela veckan och är fortfarande rätt så kass. Jag tog en promenad till vallokaen och vidare till affären. Det räckte för att göra mig snurrig och göra det jobbigt att andas...

Men det värsta är att jag tror att jag har smittat K. Han snorar och är tröttare än vanligt. Sedan bidrar detta även till att hans hud bråkar ännu merr än vanligt. För en stund sedan låg han och lekte lite på soffan vilket oftast går bra, men idag ledde detta till ett stort kliande utslag på armen redan efter några få minuter...

Det är väl lite tur i oturen att han har tid hos sin läkare på tisdag antar jag... Vi ska ju dit för att se om det finns något som vi kan gör för att underlätta för K då det kommer att bli riktigt jobbigt från och med den kommande veckan. Simskolan på skoltid börjar på tisdag och dagen efter är det gympa... Så jag kommer att han en helt färdig kille som kommer att behöva ett par dagar för att återhämta sig helt. Det håller ju inte om det ska behöva vara så varje vecka. Hur ska han orka? Men jag får väl ta diskutionen med läkaren och se om det finns något som kan underlätta det hela, men det är ju inte säkert..

Sedan får jag väl se hur jag själv mår i morgon.. Är det som idag så får jag väl ta mig till vårdcentralen och se vad de säger. Nu har jag varit dålig tillräkligt länge tycker jag. Jag vill inte mer, men jag klarar inte av att jobba om jag inte ens klarar av att gå och handla utan att bli helt yr och få svårt att andas. Detta håller inte längre... Men det återstår som sagt att se i morgon hur det är då...