Ett nytt steg i livet...

Jag har tänkt en hel del den senaste tiden...

Allt som jag har varit med om under min uppväxt har ju format mig till den jag är idag. Det har gett mig en styrka som jag har svårt att beskriva.
Nu känner jag att jag har nått den punkt då jag vill dela med mig av mina erfarenheter. Jag vill finnas till och hjälpa andra som har det tufft.

Jag vill göra det som ingen gjorde för mig. Tala om att jag finns där. Tala om att personen inte är ensam, att det inte behöver vara så tufft.
Jag vill stötta och visa att man vända sitt liv. Att man inte är dömd eller märkt bara pga hur man har det är man växer upp.

Detta gäller både vid fattigdom, psykisk ohälsa samt att växa upp i ett hem med missbruk.

Jag är övertygad om att jag kan göra skillnad. Visst jag kan inte hjälpa aalla men även om bara en hör vad jag säger och tar det till sig så har jag gjort nytta.
Om en enda ungdom får en annan syn på livet å är det värt det!

Nu gäller bara att komma påmexakt vad jag skall göra och hur jag skall gå till väga för att göra det...
Om ni har några idéer så tar jag tacksamt emot alla...

Då var det tisdag igen. Min jobbhelg är förbi och jag tänker njuta av några lediga dagar. Passande nog skiner solen så det lutar åt att brygga kaffe och ta med en bok ut i solen och bara njuta av det underbara vädret...

Nu saknas det bara en ny cykel till K så hade allt varit perfekt. Jag menar detta vädret är perfekt för att öva på att cykla..
Men jag får fortsätta att leta.

Livets baksida.. Hur det kan bli...

När man sitter hemma en dag så här så får man plötsligt tid till att tänka..
Tänka på hur saker är, hur det borde vara samt hur man skulle vilja att saker var...

Visst finns det saker som man önskar att man kunde förändra, men det är inte alltid så enkelt som man skulle kunna tro.

Jag har alltid varit tvungen att kämpa hårt för allt. Detta har gjort att jag är oerhört stolt över det jag har idag. Det fanns många stunder under mina tonår som jag var övertygad om att jag aldrig skulle komma dit där jag är idag.
Som 17-åring var jag övertygad om att jag skulle vara död inom de närmsta åren. Jag var övertygad om att jag inte skulle klara av att ta mig ur den onda cirkel som jag hade hamnat i.
Jag skall inte förneka att jag försökte att få ett slut på det ett flertal gånger, men lyckades inte hela vägen.
Jag var trött på att kämpa...

Sedan hände något ofattbart...
Ett fåtal vänner såg hur det låg till och stälde upp. De fanns där när ingen annan gjorde det. De gjorde vad de kunde för att hjälpa. Jag fick någonstans att ta vägen. En tillflyckt som gjorde en enorm skillnad!
Med hjälp av dessa männsikor lyckades jag att ta mig ur min cirkel och komma vidare i livet.
Visst har det varit tungt ibland, men tack vare att de ställde upp då så har jag fått möjligheten att lära mig hur jag skall hantera de stunderna.
Hade det inte varit för dem så hade jag antagligen aldrig fått den möjligheten.

Min kropp kommer för alltid att visa spår av det som har varit och minnena bär jag alltid med mig, men det har blivit en del av mig. Av den jag är idag...

Jag vet inte hur jag någonsin skall kunna återgälda det som dessa personer har gjort för mig.
Jag hoppas bara att de vet vilken speciell plats de har i mitt hjärta!

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag anser att det är oerhört viktigt att vi inte blundar för hur verkligheten tyvärr ser ut för många. Jag var en av de lyckligt lottade som kunde ta mig vidare, men tyvärr har inte alla samma tur. Varje år förlorar vi alldeles för många unga fantastiska människor på tok för tidigt!
Vi måste hjälpas åt att uppmärksamma dessa och tillsammans kanske vi kan hjälpa några av dem att kommavidare i livet.
Vi kan inte hjälpa alla men varje liv som vi kan rädda gör skillnad!

Tiden som gått...

Tiden som har gått sedan jag skrev här senast har varit sig ganska lik...

Det har mest bestått av jobb för min del varvat med tjafs med läkaren samt besök hos sjukgymnasten...

När det gäller K så håller sig saker stabilt. Hans sjukdom beter sig som vanligt och jag försöker ständigt komma på sätt att lindra hans lidande och förhindra att han får besvär...
Men just nu verkar saker fungera hyfsat i alla fall och det är skönt. I och med att det börjar bli lite varmare så minskar hans reaktion i ansiktet och han kan njuta mer av att vara ute.

Vi hade ett nytt uvecklingssamtal på skolan igår och jag blir lika imponerad och stolt varje gång.
Några av barnen i 6-års gruppen har fått egna planeringar att jobba efter och K är en av dem.
Detta innebär att fröken gör en veckoplanering åt dem där hon lägger in saker som skall göras varje dag. Men det står bara vad de ska göra, när de gör det får de bestämma själva. Huvudsakenär att det blir gjort. Visst skulle man inte hinna allt så är det inte helavärlden, det går att ta igen.
På detta sättet får de ta ansvar för sitt arbete själva och kan lägga upp det som de vill. De är inte lika styrda av tiden som en anan var i skolan. De styrs inte av att det står tex matte på schemat mellan kl 10-11 utan kan göra svenska då om de vill. Men de vet om att matten skall göras den med innan dagen är slut.

Detta tycker jag är jätte bra. Visst det kan låta som att man lägger mycket ansvar på ett barn som nyss har fyllt 7 år, men det anser inte jag. Jag anser att detta öppnar för ett individuellt arbete och ett ansvarstagande som är oerhört bra att ha med sig i skolan när de blir äldre.
Visst just nu är det fröken som lägger upp planeringen, mne längre fram är det barnen själva som gör sin planering i samråd med läraren.

Sedan måste jag säga att jag tycker att det är imponerande att de kan arbetas med tex 5 olika ämnen/saker samtidigt i klassrummet och det fungerar.

Nu ska ni inte tro att detta innebär att allt ansvar ligger på barnet för så är det inte. De har fortfarande lärarledda genomgångar som ligger på planeringen  tillsammans med andra gemensamma aktiviteter tex musik. Men utöver detta så är det upp till barnen att styra sitt arbete själva.

Detta sätt att arbeta på passar K oerhört bra har jag redan märkt. Han har utan problem hittat saker att sysselsätta sig med när fröken har sagt att de kan välja något ur sin låda att arbeta med. Så jag tror att det vara lite av anledningen till att hon ansåg att han var redo för nästa steg.

Jag skulle gärna vilja höra era åsikter om detta. Anser ni att detta kan vara bra eller anser ni kanske att det är för mycket ansvar??