Det går att välja en egen väg...

Vi satt och tittade på en tv-serie nu på morgonen. I serien säger de plötsligt "ränderna går aldrig ur en zebra" var på jag börjar tänka.
Efter några sekunder säger jag till sambon "jo, den här zebran är nu mera en häst".

Jag menar om man tittar tillbaka på min uppväxt så skulle jag inte vara där jag är idag.
Jag har haft oddsen mot mig hela tiden, men på något vis så har jag lyckats att kämpa mig till ett bättre liv.

Men ni ska veta att det är inte lätt att ta sig ur en sådan cirkel som man hamnar i med en uppväxt som min. Det hade lika väl ha kunnat gå på andra hållet även för mig. Jag menar att det fanns många gånger då jag bara ville skita i allt och bli precis lika dan. Men sedan kom man hem och blev påmind om hur det verkligen var och då blev viljan att ta sig där ifrån starkare än lusten att ge upp.
Det som höll mig uppe var vetskapen om att jag ville gå en annan väg. Jag ville inte bli som dem.  Jag skulle inte bli som dem.

Visst har nog många rynkat på pannan och tänkt att hon kommer att sluta på samma sätt, men jag tror och hoppas att jag har lyckats att motbevisa dem. Det går att välja en annan väg även om det inte är enkelt. Bara man har något som kan motivera dig så är det möjligt.
Man behöver inte bli som sin familj bara för att de råkar vara just det, din familj.

Stå på dig och våga välja din egen väg så kommer du att lyckas!
Det kan stundtals vara svårt, men om du bara håller ut som kommer det att gå!
Ge bara inte upp. 

Nu sitter jag på jobbet igen. Just nu har vi det ganska lugnt så jag passar på att skriva av mig lite.

Idag är jag ruskigt trött. Jag kunde inte somna förän klockan var närmare halv två i natt.  Jag fick sitta och trösta en ledsen K som hade jätte ont och tänkte på tok för mycket.

Det började med magen och sedan började han att tänka, vilket gjorde honom ledsen. Så när han inte kunde hålla emot längre så började tårarna fullkomligt att spruta. Så där låg han med tankar och smärta och grät. I takt med att han blev mer och mer upprörd så blev han även rödare och rödare. Detta ledde i sin tur till ännu mer smärta och så var cirkeln igång...

Det är nog det tillfället som det är jobbigast att vara förälder. Man vet så väl vad som felar ens barn men det finns ingenting som man kan göra åt det. Man kan bara sitta där och torka tårarna och krama om sitt barn.

Vid halv tolv satt vi i köket och drack varm choklad. Allt för att han skulle få något annat att tänka på, men det hjälpte bara för stunden. Sedan blev han ledsen igen.

Men han sov i alla fall när jag gick till jobbet idag så jag gick inte in innan jag gick utan lät honom sova.
Jag hoppas att dagen blir bättre för honom