Det här med att skriva har verkligen legat i skymundan för mig den senaste tiden. Det har varit så mycket att tänka på utan att sitta vid datorn och skriva.
Mycket är fortfarande upp och ner och kommer antagligen att förbli så ett bra tag till. Men jag börjar sakta men säkert att lära mig att hantera den situation som nu är. Jag tror även att K har börjat att vänja sig då han börjar att bli sig själv mer. Men det är fortfarande en bra bit kvar innan han är sig själv helt igen.
Jag vet att allt som har hänt har tagit hårt på honom och då är det skönt att få veta att han har sina vänner och att han kan slippa tänka på allt när han är i skolan. Han lyckas släppa allt när han är där och kan fokusera på skolan och sina vänner. Hade detta inte fungerat så tror jag att allt hade sett ganska annorlunda ut om jag skall vara ärlig. Jag menar visst är det fortfarande lite jobbigt här hemma ibland men det kan jag hantera allt eftersom det kommer, men det är skönt att veta att det inte går ut över hans tid i skolan i alla fall.
Jag önskar att jag kunde skriva mycket mer om vad det gäller men jag kan inte för hur jag än väder och vrider på det så känns det fel.
Allt jag kan säga är att jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. Detta trots att både K och D är ett oerhört stöd...
Nej nu ska jag ta en kopp kaffe och ett äppelmuffins men vi hörs!
