Demonerna jagar...

Igår när jag skrev så berättade jag om hur jag känner när jag ser mig själv i spegeln.
Jag vet att detta inte är något ovanligt bland kvinnor.
Jag kan bara ge er min historia...

Jag har alltid varit obekväm i min egen kropp. Detta är något som har följt mig hela livet.
Som barn var jag något mullig. Jag var inte tjock men jag hade hull att ta av och det var jag medveten om. Sedan var jag ju både kort och hade glasögon vilket inte gjorde saken bättre.
Jag passade inte riktigt in och var mobbad under ganska många år.

Jag ville inget hellre än att passa in, men en fattig, mullig tjej med glasögon stod helt enkelt vid sidan av.

Efter år av mobbing så började jag tappa i vikt. Om detta berodde på mobbingen i sig eller det faktum att vi knappt hade mat i perioder vet jag ej. Det är med stor sannolikhet en kombination av de två.
Plötsligt kunde jag i alla fall känna lite något nöjd med en sak hos mig själv. Jag kunde ju inte bli längre men  jag kunde i alla fall bli smalare.
Jag började att hitta mod nog för att gå min egen väg. Att stå upp för mig själv. Att bryta mig loss och skapa ett nytt liv för mig själv.

Men trots att jag hittade en väg så var det inte smärtfritt. Jag hade ständigt röster i huvudet som talade om för mig hur fet, ful och misslyckad jag var.
Så gång på gång snubblade jag. Jag tog mig upp på fötter igen men kämpade för att hålla mig kvar.
Sakta men säkert tog jag mig framåt och lyckades göra saker med mitt liv.

Idag har jag lyckats att läsa in hela gymnasiet och läsa till undersköterska. Jag har fått en underbar son. Jag har just nu ett vikariat där jag trivs hur bra som helst. Snart har jag en fast tjänst i kommunen.

Men trots detta så finns rösterna där. De är inte lika starka som de en gång var, men de lurar ständigt på mig och attackerar när jag minst anar det.
Det är något som jag kommer att bära med mig under hela mitt liv och som jag kommer att fortsätta att kämpa med så länge jag orkar.

Den brutala ärligheten

Igår tog jag ett stort steg. Jag blottade min osäkerhet. Jag lade ut en bild på instagram som visar något som jag har gjort allt för att dölja. Något som jag mår dåligt över att se varje dag. Min mage.

Sedan jag fick barn har jag inte kunnat komma tillbaka till den jag var. Mina muskler läkte inte riktigt som de ska vilket har gett mig en form som jag verkligen inte trivs med.

Fram till nu har jag tittat mig i spegeln och tänkte att det där kan inte vara jag, ingen kan väl någonsin falla för detta osv.

Jag vet att många säger att den är fin och att jag ser bra ut som jag är. Tack för det, men jag själv kan bara inte se det. Jag hoppas att detta kan hjälpa mig en bit på vägen mot att acceptera att det är så här jag ser ut. Kanske jag kan komma till den punkt någon gång där jag kan vara stolt. Jag är inte där nu men jag har tagit ett litet steg i rätt riktning.

Jag erkänner att jag har fel och brister liksom alla andra. Nu ska jag bara acceptera dem såatt jag kan gå vidare och slippa må dåligt över dem...

Ibland känner jag mig extremt gnällig.  Tyvärr är jag i en sådan period just nu.

K är inne i ett skog och mår dåligt mer än vad han mår bra. Detta resulterar i att vi båda får ruskigt lite sömn och energin är därför i botten.
Perioder som denna önskar jag att jag kunde vara hemma mer medborgare,  men tyvärr måste jag jobba och han måste försöka att vara i skolan.

Jag önskar att jag bara kunde säga till honom att sova vidare de dagar då det är som värst,  men han hade hamnat så långt bak i skolan och jag hade nog inte varit särskilt omtyckt varken på skolan eller jobbet.  Visst jobbet betyder inte ens något om jag var tvungen att välja. Detta trotts att jag älskar mitt jobb, men jag älskar K mer!

Jag förstår inte vart föräldrar till svårt sjuka barn hittar energin och orken.  Jag går på sparlåga med en rejäl dos av huvudvärk som följd av den senaste tiden.  Det känns som att jag skulle behöva minst 1 veckas semester bara för att sova ikapp och få tillbaka lite energi.
Nåja jag får ta det om 3 veckor.

Nej nu ska jag försöka att vila liten det är dags att hämta K och göra läxan samt ladda inför kvällens händelser

Kluven...

Just nu känner jag mig kluven och känner att jag måste få utlopp för detta...

Jag pratade med Ks läkare i förmiddags och vi verkar vara överens om vad problemet är. Nu återstår två frågor: Vad beror det på samt Varför så pass länge?

Nu lutar läkaren åt att K skall genomgå en gastroskopi. Detta kan jag inte riktigt förlika mig med. Mitt hjärta vill inte utsätta honom för det, men samtigt behöver vi få reda på vad som är den utlösande faktorn.
Annars kommer man ju inte kunna hjälpa honom.

Usch jag gillar verkligen inte detta...

Jag får väl diskutera och bolla med läkaren på torsdag.

När tiden hinner i kapp dig.

Jag brukar se mig själv som en stark kvinna. Jag har varit med om mycket under mitt relativt korta liv och tagit mig genom det. Jag har till och med kommit ut starkare på andra sidan. Men ibland hinner livet ikapp mig och då händer att jag faller.

Då är det som att någon rycker undan mattan under mina fötter, som att all luft går ur mig och jag rasar.

Jag menar att det är trots allt mycket som ska klaffa för att livet ska fungera och de flesta gånger klarar jag av att reda ut det även om det kan vara tufft, men ibland blir det övermäktigt.

Jag har inte varit ensamstående mamma särskilt länge och bara den omställningen är jobbig nog. Släng sedan på lite annat som tex Ks mage som bara strular, jobbet som ska flyta på, pengar och det faktum att jag fortfarande inte har flyttat hem och kan rå om mig själv...

Nu menar jag inte att gnälla och att ni ska tycka synd om mig för det är det sista som jag vill.
Jag vill bara få en chans att ventilera lite och visa att även om jag ler mot dig är det inte säkert att jag ler inombords.

Hur det känns inuti syns inte nödvändigtvis utanpå. Vissa är bara bra på att spela teater.
Att sedan tårarna rinner när rummet är mörkt spelar mindre roll.

Det är då det hade varit bra med en axel att gråta mot...

Nej, det är bara att tårka bort tårarna och ge sig in i leken igen...

Fördomar och sanningen

I hela mitt liv har jag kämpat mot fördomar och folks snedvridna åsikter.
Jag har gjort vad jag har kunnat för att bevisa för andra att skenet kan bedra och att man inte ska döma andra innan man vet allt.

Den senaste fördomen som jag försöker att motbevisa är den om kvinnor och tatueringar.

Igår fick jag höra att stora tatueringar inte hör hemma på kvinnor. De hör hemma på mc-knuttar och inte, "vanliga" mammor.
Sedan att man inte bryr sig om att ta reda på varför man har valt att göra en så pass stor tatuering utan bara fokuserar på själva storleken spelar mindre roll.

Jag har ett personligt själ till min tatuering och det är att få ett avslut.
Som tonåring mådde jag väldigt dåligt psykiskt av anledningar som jag inte vill gå in på nu. Detta ledde till att jag utvecklade ett självskade beteende som gav mig många stora och fula ärr.
Dessa har jag levt med i nästan 15 år nu. Jag har varit tvungen att stirra på dem varje dag och där med bli påmind om en väldigt mörk period i mitt liv.

Nu kände jag att det var dags att få ett avslut på riktigt och slippa titta på dem varje dag. Så, vad kan vara bättre än att täcka det med något vackert? Med någons konst i flera vackra färger...
Nu mera ser jag varje gång som jag ser min arm i stället för att må dåligt.

Men trots detta så är jag en helt vanlig mamma med ett helt vanligt jobb. Jag är varken kriminell eller narkoman.
Jag är en vanlig person som älskar sitt barn över allt annat. Jag har bara valt att gå en annan väg och smycka min kropp på ett mer permanent vis.

Oj vad det var länge sedan jag skrev något sist.
Det har varit fullt upp här hemma.
Den senaste veckan har både jag och K varit sjuka. Nu har det i alla fall börjat vända och vi mår sakta men säkert bättre.

Igår var det dags för K att träffa sin läkare igen då hans mage bråkar igen. Detta resulterade i en ny kur med medicin. Så vi får väl se om ett par dagar i fall det ger något resultat. Jag hoppas ju så klart att det ska hjälpa så att vi kan känna att vi kommer något vart med detta. Just nu greppar vi efter grässtrån känns det som. Vi testar saker på måfå och håller tummarna för att det fungerar så att vi kanske kan ha kommit på vad som är fel.
Bara att ha ett svar hade känts underbart just nu.

En positiv sak är att hans hud verkar hålla sig hyfsat i skick. Visst har han sina dåliga stunder med den varje dag men om man lägger fokus på det stora hela så är det ganska bra.

Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva men jag återkommer eventuellt senare idag eller under morgondagen.

Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva om, men just nu känns världen upp och ned och jag skulle inte ens veta vart jag skulle börja.

Jag är inte så aktiv här just nu och det har sina skäl. Jag har så pass mycket att tänka på att jag inte har tid helt enkelt.

Tankar skall sorteras, saker skall ordnas och jag skall ha en chans att återkomma till mig själv.

Detta kommer nog att ta lite tid, men när saker och ting har lugnat ned sig så lovar jag att återkomma med en ny och fräsch start.

Under tiden tackar jag för att ni har tålamod med mig och respekterar min önskan om att få ta hand om allt i lugn och ro.

Det finns så mycket som jag vill säga men det är svårt att hitta orden...

Jag trodde aldrig att jag skulle finna mig själv i detta läget, men nu är jag här och nu gäller det att göra det bästa av situationen.

Det känns både konstigt och bra på samma gång hur detta nu är möjligt...

Allt jag vet är att även om det känns tufft och kämpigt stundtals så kommer det att bli bra när allt är klart och man har landat ordentligt i detta.

Fast just nu känns det nog svårast och konstigast för K. Det är en stor förändring i hans liv också och jag ser på honom att det påverkar honom mer än vad han vill erkänna.
Jag försöker att prata med honom men han bara rycker på axlarna och låtsas som ingenting. Men samtidigt så ser jag att tårarna inte är långt borta.

Jag skulle vilja hålla om honom och aldrig släppa taget. Jag skulle vilja lindra alla tankar och all den smärta som finns inom honom...
Men jag kan bara finnas där och försöka att göra allt så bra som möjligt...