Världen är upp och ner

Ibland undrar jag vad som har gått snett i vårt samhälle.

Barn är inte längre barn. I alla fall inte på samma villkor som när vi växte upp.

En vän sa till mig igår att hennes dotter inte ville använda termobyxor för att det fick henne att se tjock ut. Jag trodde knappt mina öron. Framför mig stod denna vackra flicka på 6 år som har fått för sig något så fruktansvärt.
Vart är vi på väg när ett barn känner så om sig själv?

Detta är en smart flicka som är helt perfekt som hon är och trots detta har hon på något vis fått för sig att hon ser tjock ut i vinterkläderna och att det skulle vara dåligt.
Jag anser att barn skall inte ha tankar om hur de ser ut och hur man "ska" se ut. Det är bara fel.
Någonstanns har samhället blivit totalt upp och ner.
Jag vet att det alltid har funnits problem med hur man ska se ut som tjej men när det kryper ner så pass långt i åldrarna så börjar jag att bli mörkrädd.

Jag kan inte låta bli att anklaga vårt samhälle och media för att ha bidragit till att göra detta till ett så pass stort problem.
När man öppnar en tidning vad är det då som man ser? Jo en kvinna som väger max 45 kg och som är så utmärglad att hon knapot kan stå på benen. Dessa bilder blir vi matade med dagligen både i tidningar och på tv. Alla dokusåpor där kvinnor tävlar om vem som är smalast och mest plastikopererade spär ju endast på problemet. Det visar tydligt för unga att man inte duger som man är utan att man måste förändra sig. Att man måste vara trådsmal med ett modellutseende.

Det är klart att unga flickor tar åt sig detta. Det är ju allt som de ser. Till och med leksakerna ser ju ut så idag.  Titta bara på alla dessa docker tex monster high, bratz mf. De har en trådsmal kropp och ett ton smink samt korta kjolar som knappt täcker rumpan.  Vad sänder det för signaler? Det är klart att detta kommer att skapa problem en dag.

Jag anser att det inte är något som helst fel på ett barn som inte råkar vara smal som en sticka. Jag menar de växer ständigt och kroppen förändras ju under hela livet. Ett barn borde vara stolt över sig själv och hur han/hon ser ut i stället för att sträva efter att se sjuk ut.
Ett flicka som har lite hull på kroppen kommer en dag att vara en vacker och sexig kvinna med underbara kurvor och former.

Nu ska vi inte endast nämna detta som ett problem hos flickor för så är det ju absolut inte men det blev vad jag fokuserade på efter igår.
Det finns ju även pojkar som känner så här även om man inte talar lika mycket om det.
Jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara så att problemet är mycket mindre utan att pojkarna lider mer i det dolda.  När det gäller pojkar liggr fokus ofta på andra bekymmer så jag tror att detta glöms bort.
Man ser det ofta som ett problem som drabbar flickor men det drabbar även pojkar.

Därför anser jag att det är minst lika viktigt att vi uppmärksammar det och talar med pojkarna som att vi gör det med flickorna.
Eller vad säger ni?

För att spinna vidare på det som jag skrev om igår så har vi alla sidor och saker som vi under olika perioder av våra liv döljer för omvärlden.
Vi döljer det av olika anledningar. Det kan vara av rädsla för vad folk skall tycka, att de skall dömma oss. Det kan lika väl vara för att vi skäms. Att vi skäms för oss själva eller rent av för de personer som finns runt omkring oss.

Som sagt alla här vi något som vi inte vill att omvärlden skall veta och det var just en sådan sak som jag delade med mig av igår. Hade detta kommit fram under den tid som jag gick i skolan så hade det varit som att hela världen hade gått i kras. Hela den fasad som jag kämpade så innerligt med att upprätthålla hade raserats.

Jag tror inte att finns något som folk kunde ha sagt eller gjort som hade förändrat hur det var då, men jag kan med säkerhet säga att det har påverkat mig och format mig till den person som jag är idag.

Det finns inget som jag kämpar för så mycket som att K aldrig ska behöva känna av något av det som jag kände. Men med det menar jag inte att jag skämmer bort honom, absolut inte. Han här fått lära sig värdet pengar och att saker kostar vilket gör att man inte kan få allt som man pekar på. Detta här han stenkoll på och här så haft under ett par år. Han tjänade trots allt ihop till sitt Nintendo DS helt själv. Genom att spara och sälja av sånt som han inte ville ha så fick han ihop pengarna.
Den dagen som han fick det så var jag oerhört stolt. Jag var stolt över den han var på väg att bli.
Det kan jag säga att jag fortfarande är.

Slutligen vill jag bara säga att alla har vi lik i garderoben. De är bara gömda olika långt in.

Det var så enkelt då... Eller?

Jag mötte en klasskamrat från högstadiet på bussen till universitetet här om dagen. Han sa något som  jag har tänktnpå en del sedan dess. Han sa att vi hade det så bra på den tiden. Att allt var så enkelt.

Detta fick mig att tänka tillbaka på det var då.
Sanningen är att det inte alls var enkelt. I alla fall inte för mig...

Jag hade perioder som var otroligt svåra både fysiskt och psykiskt.
Jag var mobbad under en relativt lång period och det resulterade i flertalet allvarliga hot.
När Jag sedan gick hem kom jag hem till en lägenhet som ofta var tom. Var den inte det så var där fullt krig mellan min pappa och min syster.
Om jag var hungrig så fick jag leta i skåpen och hade jag tur så fanns det lite makaroner. Ibland fanns det till och med riven ost, men det hände inte ofta. Jag hade aldrig trott att 500g köttfärs kunde räcka i flera dagar åt 3 personer om jag inte hade sett det med egna ögon.

När det sedan kom till kläder så hade jag så gott som alltid min systers gamla kläder och ett par billiga skor. Jag fick även en del kläder från min kusin ungefär 1 gång/år. Ville jag ha en ny vinterjacka så fick jag önska mig det i julklapp av min farmor och faster.

Det var inte heller så lätt att göra läxor eller laga mat eller ens ta en dusch när man inte hade el under flera veckor.

Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig. Jag skriver detta för att visa för er att alla inte här det så enkelt under sin barndom  som man ibland kan tro. Vissa önskar sig bara att få äta tillräckligt till middag för att kunna vara mätta till nästa dag eller bara att kunna äta frukost över huvudtaget.
Vissa önskar sig en varm jacka och ett par jeans som passar och som inte är på tok för långa och slitna.
Det finns de som vill kunna tända lampan vid sängen när mörkret blir för påtagligt.

Tänk på dessa barn nu i jul när ni sitter där tillsammans och njuter av ert överflöd av mat och paket.

Välkommen

Jaha då var det dags att hälsa nästa tuffa period välkommen.

Nu har hösten/vintern kommit på allvar i detta huset.
Sonen här blivit dunderförkyld och med det kommer hostan från helvetet.
Så nu är det astmamedicinen som står på standby konstant.

Barn med den sorts astma som K har  de här ofta problem med slemhosta och de haft ofta svårt att hosta upp det. Detta stämmer i Ks fall.
Som tur är går det inte så långt att han kräks men det är trots detta jobbigt då han kan få rejäla hostattacker. Så energinivå kan vara rätt låg här hemma under dessa perioder.
Just nu ligger han på soffan och ser på film och tar det lugnt.

Så nu när det här börjat kan jag mer eller mindre räkna med att det kommer att fortsätta så här fram till mars ungefär... Infektionerna här en tendens att vara både segdragna och relativt ofta återkommande.

Nej det börjar att bli dags att bråka med honom en stund i försök att få i honom hans Singulair...

Ibland blir jag så oerhört besviken.på mig själv.
Jag inbillar mig att saker kan bli annorlunda, bättre men i själva verket så blir det precis lika dant som tidigare.
Det är lika bra att jag inser att folk aldrig kommer att förändras. Det är lika bra att inse att det är dags att ge upp det hela innan jag eller någon annan blir allt för sårad.

Jag blir bara så besviken på att man skiter så i andra människor och endast bryr sig om sig själva. Jag tycker att de i alla fall kan bry sig tillräckligt mycket om K för att vilja förändrad, men jag antar att jag har fel.
Jag lider inte av det personligen, men jag tänker på K. Det är förbannat synd om honom. Han har nästan ingen runt sig längre. Han har mig, sin pappa och ett fåtal vänner. Bortsett från det så hat han ingen. Jag menar hans farmor, extra farfar och farbröder och faster bor ju så pass långt borta och de som bor här finns ju inte.

Men men jag antar att det bara är att bita ihop och kämpa vidare och börja om på nytt igen...

Med musik i öronen sitter jag och tänker.
Jag tänker på hur det skulle vara att packa och lämna stan. En del av mig vill bara starta om och lämna allt gammal och ont bakom mig.
Men det är ju inte så lätt att bara börja om på en ny plats även om jag önskar att det var det.

Men sedan måste jag ju vara realist med. Jag kan inte bara tänka på mig själv, det finns trots allt två till i detta hushållet. Jag vet att sambon är med på noterna men när det gäller K så vet jag faktiskt inte. Det var ett tag sedan vi diskuterade det senast så jag vet inte hur han ställer sig till det idag.
Det är ju trots allt han som blir mest lidande av det.

Nej jag ska erkänna att jag är djupt imponerad av de som vågar att ta steget och dra upp sina rötter ur jorden och starta om på en ny plats.
Även om jag tänker på det ofta så vet jag inte om jag verkligen skulle våga när det kom till kritan. Man har ju trots allt en viss trygghet här då jag har spenderat de största delarna av mitt liv här. Visst flyttade jag till Trollhättan, men samtidigt kom jag tillbaka..
Om jag inte hade gjort det så hade saker antagligen sett väldigt annorlunda ut i dag. Jag vågar inte ens tänka på hur det hade kunnat se ut.

Nej nu får jag sluta att tänka på detta innan jag blir helt tårögd..

Det är inte ofta som jag har lyxen att vara ensam hemma så när chansen kommer så gäller det att passa på att njuta. Idag är en sådan dag då sambon skriver prov och jag inte här någon föreläsning.
Dessa stunder ger mig möjlighet att tänka. Att tänka på hur saker egentligen är och om man hade gjort saker annorlunda när man här facit i handen.

Jag menar undra hur livet hade sett ut man man hade vetat en del av de saker som man vet idag för ett par år sedan?
Jag kan ganska säker säga att jag hade nog inte vågat att skaffa barn som 20-åring om jag hade vetat det som jag idag vet om min sjukdom samt efter att ha upplevt hur den har förändrats. Jag vet inte om jag hade vågat att skaffa barn alls faktiskt.

Så ur det perspektivet är jag oerhört glad för att jag hade en så pass begränsad kunskap om sjukdomen då. Det gjorde att jag levde annorlunda. Jag levde mer bekymmerslöst på något vis. Visst jag visste ju att jag hade sjukdomen och att den gjorde att jag inte såg i mörker och att jag var känslig för ljus, men det var allt.
Idag vet jag att jag riskerar att bli helt blind en dag ochansen att det finns en chans att den är ärftlig. Men om den är ärftlig eller ej kommer jag aldrig att få veta säkert så vida K inte får sjukdomen vilket jag inte hoppas. Jag har ju ingen kontakt eller kunskap om min släkt på någon av sidorna så jag vet inte om någon här haft den eller om det bara var en grym otur jag just jag skulle drabbas.

Nu ska ni inte tro att jag ångrar att jag valde att skaffa barn för det gör jag absolut inte!
Han är det bästa i mitt liv och är en av de få som kan ta fram positiva sidor av min sjukdom.
Det är tack vare honom som jag här skaffat mig en större kunskap om den och som jag här börjat våga att verkligen använda de hjälpmedel som jag här fått.
Jag hade inte varit där jag är idag rent mentalt om det inte var för honom.

Visst vet jag att hans barndom ser lite annorlunda ut än andra barns, men jag gör mitt yttersta för att han ska kunna ha det så normalt och bra som möjligt. Han här så mycket som vilar på honom hela tiden och jag hoppas att jag lyckas med att finnas där, hjälpa till, trösta och avlasta honom när det behövs så som han gör för mig.

Nu sitter jag på tåget hem efter dagens stora måste nämligen tenta i Rock. Ska jag vara ärlig så känns det som att det gick ganska bra. Inte så bra att jag får full pott men tillräckligt för att jag ska klara tentan. Om jag inte har klantat mig helt vill säga, men det tvivlar jag på.

Så nu njuter jag av min egna spotifylista och inte lärarens. Ikväll skall jag bara njuta och inget annat.

Jag hoppas att K har haft det bra i skolan och att det inte har varit fler incidenter.

Nej ni ska jag njuta av min lussebulle. Eller man kanske ska kalla det en tenabulle i stället för en tentaöl.. ;)