Min son, min skatt

Vet ni vad något av det värsta är?
Det är tystnaden som uppstår när man inte vet vad man ska säga. När man vet att något är fel men man inte vet hur man skall bete sig eller vad man ska göra. När man tar ett steg tillbaka i stället för att finnas där. När man inbillar sig att det är det bästa för stunden. Men sanningen är att det bästa är att stanna. Att bara vara där...

I sådana stunden kan ensamheten kännas oerhört påtaglig. Det är i dessa lägen som tankarna far på tok för mycket och försätter hjärnan i frispel.
Det är som att man befinner sig i en bubbla. Man bara finns där men ändå inte.

Har man tur så upptäcker någon att man är fast i bubblan och man kan ta sig loss.
Om inte så faller mna längre och längre ned till man försvinner...