Det finns så mycket som jag vill säga men det är svårt att hitta orden...
Jag trodde aldrig att jag skulle finna mig själv i detta läget, men nu är jag här och nu gäller det att göra det bästa av situationen.
Det känns både konstigt och bra på samma gång hur detta nu är möjligt...
Allt jag vet är att även om det känns tufft och kämpigt stundtals så kommer det att bli bra när allt är klart och man har landat ordentligt i detta.
Fast just nu känns det nog svårast och konstigast för K. Det är en stor förändring i hans liv också och jag ser på honom att det påverkar honom mer än vad han vill erkänna.
Jag försöker att prata med honom men han bara rycker på axlarna och låtsas som ingenting. Men samtidigt så ser jag att tårarna inte är långt borta.
Jag skulle vilja hålla om honom och aldrig släppa taget. Jag skulle vilja lindra alla tankar och all den smärta som finns inom honom...
Men jag kan bara finnas där och försöka att göra allt så bra som möjligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar