Tufft...

Det var väldigt länge sedan jag skrev något här, men ikväll känner jag att jag behöver få skriva av mig lite.


Att stå maktlös vid sidan av någon som man älskar och bara se på när denne lider är nog den värsta känslan man kan ha.

Att höra ens eget barn säga att han hellre vill dö än ha det som han har det just nu höll på att krossa mig.
Tårarna rann längst hans kinder medan han låg dubbelvikt på hallgolvet och sa dessa hemska ord.
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag bara stod där tyst. Hade jag öppnat munnen så hade jag antagligen börjat gråta jag med.

Det finns ju inet jag kan göra eller säga som gör det enklare för honom. Jag kan inte lindra smärtan, jag kan bara försöka att trösta. Men att säga att allt kommer att bli bra känns som tomma ord.
Hur kan jag säga att det kommer att bli bra när jag inte ens vet vad som är fel? Det känns som att ljuga honom rakt upp i ansiktet.

Att sedan inte få något gehör när man ringer sjukvården och förklarar situationen gör ju inte saken bättre.

Nej jag skulle vilja ta honom och svepa iväg någonstans där vi kunde komma undan en stund. Men jag vet att detta är omöjligt dels pga mitt jobb men även pga att sjukdomar inte tar semester som de säger på min stora dag.
Men jag känner att han skulle behöva lite glädje i sitt liv just nu.