Sitter på tåget och tittar ut på världen runt mig. Varje dag skapas nya minnen som jag alltid kommer att bära med mig.
Jag försöker att hantera saker på ett bra sätt och se det positiva men det är inte alltid det enklaste.
Folk talar om bilar och om förtvivlan över att behöva ge upp friheten av att köra. Om att bilen är trasig mm.. I det läget känner jag avund. Jag blir fruktansvärt avundsjuk på dem. De har i alla fall möjligheten, friheten. Och om de har fått ge upp den så har de i alla fall haft den.
Jag har aldrig haft den och kommer aldrig att ha den heller.
Det känns som att jag varje dag blir påmind om de saker som jag aldrig har kunnat göra eller blivit tvungen att ge upp.
Jag tror aldrig att jag kommer att kunna acceptera det fullt ut.
Jag vet att jag måste vara realistiskt och inse vad som inte fungerar längre men det betyder inte att det inte gör ont, för det gör det.
Men jag får väl göra som jag brukar och bita ihop, hålla masken och le.
Det blir bäst så
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar