Min son, min skatt

Nu sitter jag och lyssnar på musik inför fredagens tenta. Jag kan helt ärligt säga att jag känner mig mer än lovligt förvirrad. Men men det är väl bara att fortsätta och se vad som sker på fredag. Det kan ju inte mer än att gå åt skogen.

Igår blev jag åter påmind om hur osäker min son känner sig när det gäller vänner. Visst skolan säger att han har många vänner och det upplever jag också det som när jag hämtar/lämnar honom, men trots detta så känner han sig ensam.

Jag tror att det har lite att göra med att han är relativt tysytlåten och smått tillbakadragen som person. Han är underbart snäll men är inte den som låter eller tar för sig. Detta leder till att han blir smått överkörd när det kommer till lekar. När det ska bestämmas vad som skall lekas så blir han inte hörd. De andra bestämmer och han får finna sig i det om han vill vara med och leka. Så om han inte skulle vilja leka just det så har ham att välja på att antingen leka det i alla fall eller att gå. Vissa gånger leker han det medan vissa gånger så går han och de gånger som han väljer att gå så går han och sätter sig någonstans för sig själv och förblir ensam resten av tiden.
Det gör ont i mig som förälder att höra honom berätta att han har suttit ensam på en bänk.

Han är inte heller en sportkille som gärna spelar fotboll eller innebandy som många av de andra killarna i klassen och på fritids gör så han hamnar ju utanför den gemenskapen som dessa killarna har.

Detta är något som han har tampats med under en längre tid. Redan på förskolan kände han så. Utåt så såg det ut som att han hade många vänner men han kände sig trots detta ensam ganska ofta. Han kände väl att han inte hade någon riktig vän. Ni vet en sådan som alltid finns där för dig. En bästa vän som bryr sig om dig av hela sitt hjärta.

Detta gjorde att han inte ville ha något kalas när han fyllde 6 år. Han kände sig så pass ensam att han var övertygad att ingen skulle vilja komma på kalas hos honom. Så var som tur var inte fallet men han kände så och känner så även idag.
En tjejkompis frågade honom igår om hon fick komma på hans kalas när han fyller 7 år och han sa då att han inte skulle ha något.
Han känner sig fortfarande osäker på vart han har barnen i klassen verkar det som och vill helt enkelt inte lämna ut sig på det viset.
Sedan är han ju inte det stökiga och vilda typen heller och kalas har en tendens att bli ganska högljudda och livade.

Men men jag får väl fortsätta att jobba på hans självförtroende även om det börjar att kännas svårt. Det känns som att jag har gjort allt osh sagt allt som jag kan säga, men ingenting verkar hjälpa.

Men jag kommer inte att ge upp det kan ni vara så säkra på.