Tufft...

Det var väldigt länge sedan jag skrev något här, men ikväll känner jag att jag behöver få skriva av mig lite.


Att stå maktlös vid sidan av någon som man älskar och bara se på när denne lider är nog den värsta känslan man kan ha.

Att höra ens eget barn säga att han hellre vill dö än ha det som han har det just nu höll på att krossa mig.
Tårarna rann längst hans kinder medan han låg dubbelvikt på hallgolvet och sa dessa hemska ord.
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag bara stod där tyst. Hade jag öppnat munnen så hade jag antagligen börjat gråta jag med.

Det finns ju inet jag kan göra eller säga som gör det enklare för honom. Jag kan inte lindra smärtan, jag kan bara försöka att trösta. Men att säga att allt kommer att bli bra känns som tomma ord.
Hur kan jag säga att det kommer att bli bra när jag inte ens vet vad som är fel? Det känns som att ljuga honom rakt upp i ansiktet.

Att sedan inte få något gehör när man ringer sjukvården och förklarar situationen gör ju inte saken bättre.

Nej jag skulle vilja ta honom och svepa iväg någonstans där vi kunde komma undan en stund. Men jag vet att detta är omöjligt dels pga mitt jobb men även pga att sjukdomar inte tar semester som de säger på min stora dag.
Men jag känner att han skulle behöva lite glädje i sitt liv just nu.

Jag har inte skrivit något här sedan i somras.
Jag har haft ett behov av att låta bloggen vila ett tag.
Men nu är det ett nytt år och jag känner att det är dags att ge liv åt bloggen igen.

Det gångna året har varit händelserikt.

Summan av det är att jag nu är ensam med K. Men han har en jättebra relation med sin pappa och det är jag glad över.

Men jag har gått vidare i livet och blivit mer bekväm i mig själv. Jag har börjat att hitta mig själv och det har varit en stor förändring för mig.
Men jag har landat och är rätt nöjd med vart jag är nu.

Visst saknar jag vissa delar och jag kan längta efter det.

Men det kommer väl så småningom. Fram till dess får jag drömma om det och känslan.

Nej nu får jag försöka att vara social en stund.

Demonerna jagar...

Igår när jag skrev så berättade jag om hur jag känner när jag ser mig själv i spegeln.
Jag vet att detta inte är något ovanligt bland kvinnor.
Jag kan bara ge er min historia...

Jag har alltid varit obekväm i min egen kropp. Detta är något som har följt mig hela livet.
Som barn var jag något mullig. Jag var inte tjock men jag hade hull att ta av och det var jag medveten om. Sedan var jag ju både kort och hade glasögon vilket inte gjorde saken bättre.
Jag passade inte riktigt in och var mobbad under ganska många år.

Jag ville inget hellre än att passa in, men en fattig, mullig tjej med glasögon stod helt enkelt vid sidan av.

Efter år av mobbing så började jag tappa i vikt. Om detta berodde på mobbingen i sig eller det faktum att vi knappt hade mat i perioder vet jag ej. Det är med stor sannolikhet en kombination av de två.
Plötsligt kunde jag i alla fall känna lite något nöjd med en sak hos mig själv. Jag kunde ju inte bli längre men  jag kunde i alla fall bli smalare.
Jag började att hitta mod nog för att gå min egen väg. Att stå upp för mig själv. Att bryta mig loss och skapa ett nytt liv för mig själv.

Men trots att jag hittade en väg så var det inte smärtfritt. Jag hade ständigt röster i huvudet som talade om för mig hur fet, ful och misslyckad jag var.
Så gång på gång snubblade jag. Jag tog mig upp på fötter igen men kämpade för att hålla mig kvar.
Sakta men säkert tog jag mig framåt och lyckades göra saker med mitt liv.

Idag har jag lyckats att läsa in hela gymnasiet och läsa till undersköterska. Jag har fått en underbar son. Jag har just nu ett vikariat där jag trivs hur bra som helst. Snart har jag en fast tjänst i kommunen.

Men trots detta så finns rösterna där. De är inte lika starka som de en gång var, men de lurar ständigt på mig och attackerar när jag minst anar det.
Det är något som jag kommer att bära med mig under hela mitt liv och som jag kommer att fortsätta att kämpa med så länge jag orkar.

Den brutala ärligheten

Igår tog jag ett stort steg. Jag blottade min osäkerhet. Jag lade ut en bild på instagram som visar något som jag har gjort allt för att dölja. Något som jag mår dåligt över att se varje dag. Min mage.

Sedan jag fick barn har jag inte kunnat komma tillbaka till den jag var. Mina muskler läkte inte riktigt som de ska vilket har gett mig en form som jag verkligen inte trivs med.

Fram till nu har jag tittat mig i spegeln och tänkte att det där kan inte vara jag, ingen kan väl någonsin falla för detta osv.

Jag vet att många säger att den är fin och att jag ser bra ut som jag är. Tack för det, men jag själv kan bara inte se det. Jag hoppas att detta kan hjälpa mig en bit på vägen mot att acceptera att det är så här jag ser ut. Kanske jag kan komma till den punkt någon gång där jag kan vara stolt. Jag är inte där nu men jag har tagit ett litet steg i rätt riktning.

Jag erkänner att jag har fel och brister liksom alla andra. Nu ska jag bara acceptera dem såatt jag kan gå vidare och slippa må dåligt över dem...

Ibland känner jag mig extremt gnällig.  Tyvärr är jag i en sådan period just nu.

K är inne i ett skog och mår dåligt mer än vad han mår bra. Detta resulterar i att vi båda får ruskigt lite sömn och energin är därför i botten.
Perioder som denna önskar jag att jag kunde vara hemma mer medborgare,  men tyvärr måste jag jobba och han måste försöka att vara i skolan.

Jag önskar att jag bara kunde säga till honom att sova vidare de dagar då det är som värst,  men han hade hamnat så långt bak i skolan och jag hade nog inte varit särskilt omtyckt varken på skolan eller jobbet.  Visst jobbet betyder inte ens något om jag var tvungen att välja. Detta trotts att jag älskar mitt jobb, men jag älskar K mer!

Jag förstår inte vart föräldrar till svårt sjuka barn hittar energin och orken.  Jag går på sparlåga med en rejäl dos av huvudvärk som följd av den senaste tiden.  Det känns som att jag skulle behöva minst 1 veckas semester bara för att sova ikapp och få tillbaka lite energi.
Nåja jag får ta det om 3 veckor.

Nej nu ska jag försöka att vila liten det är dags att hämta K och göra läxan samt ladda inför kvällens händelser

Kluven...

Just nu känner jag mig kluven och känner att jag måste få utlopp för detta...

Jag pratade med Ks läkare i förmiddags och vi verkar vara överens om vad problemet är. Nu återstår två frågor: Vad beror det på samt Varför så pass länge?

Nu lutar läkaren åt att K skall genomgå en gastroskopi. Detta kan jag inte riktigt förlika mig med. Mitt hjärta vill inte utsätta honom för det, men samtigt behöver vi få reda på vad som är den utlösande faktorn.
Annars kommer man ju inte kunna hjälpa honom.

Usch jag gillar verkligen inte detta...

Jag får väl diskutera och bolla med läkaren på torsdag.

När tiden hinner i kapp dig.

Jag brukar se mig själv som en stark kvinna. Jag har varit med om mycket under mitt relativt korta liv och tagit mig genom det. Jag har till och med kommit ut starkare på andra sidan. Men ibland hinner livet ikapp mig och då händer att jag faller.

Då är det som att någon rycker undan mattan under mina fötter, som att all luft går ur mig och jag rasar.

Jag menar att det är trots allt mycket som ska klaffa för att livet ska fungera och de flesta gånger klarar jag av att reda ut det även om det kan vara tufft, men ibland blir det övermäktigt.

Jag har inte varit ensamstående mamma särskilt länge och bara den omställningen är jobbig nog. Släng sedan på lite annat som tex Ks mage som bara strular, jobbet som ska flyta på, pengar och det faktum att jag fortfarande inte har flyttat hem och kan rå om mig själv...

Nu menar jag inte att gnälla och att ni ska tycka synd om mig för det är det sista som jag vill.
Jag vill bara få en chans att ventilera lite och visa att även om jag ler mot dig är det inte säkert att jag ler inombords.

Hur det känns inuti syns inte nödvändigtvis utanpå. Vissa är bara bra på att spela teater.
Att sedan tårarna rinner när rummet är mörkt spelar mindre roll.

Det är då det hade varit bra med en axel att gråta mot...

Nej, det är bara att tårka bort tårarna och ge sig in i leken igen...