Jag brukar se mig själv som en stark kvinna. Jag har varit med om mycket under mitt relativt korta liv och tagit mig genom det. Jag har till och med kommit ut starkare på andra sidan. Men ibland hinner livet ikapp mig och då händer att jag faller.
Då är det som att någon rycker undan mattan under mina fötter, som att all luft går ur mig och jag rasar.
Jag menar att det är trots allt mycket som ska klaffa för att livet ska fungera och de flesta gånger klarar jag av att reda ut det även om det kan vara tufft, men ibland blir det övermäktigt.
Jag har inte varit ensamstående mamma särskilt länge och bara den omställningen är jobbig nog. Släng sedan på lite annat som tex Ks mage som bara strular, jobbet som ska flyta på, pengar och det faktum att jag fortfarande inte har flyttat hem och kan rå om mig själv...
Nu menar jag inte att gnälla och att ni ska tycka synd om mig för det är det sista som jag vill.
Jag vill bara få en chans att ventilera lite och visa att även om jag ler mot dig är det inte säkert att jag ler inombords.
Hur det känns inuti syns inte nödvändigtvis utanpå. Vissa är bara bra på att spela teater.
Att sedan tårarna rinner när rummet är mörkt spelar mindre roll.
Det är då det hade varit bra med en axel att gråta mot...
Nej, det är bara att tårka bort tårarna och ge sig in i leken igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar