Min son, min skatt

Sitter och lyssnar på gammal musik på datorn. Kämpar för att hålla tårarna inne. Det är så sjukt mycket minnen som väcks till liv av denna underbara musik.

Alla kvällar, alla blickar, alla fjortisars arga blickar och snack när vi kramade om dig...

Gud vad jag saknar den tiden. Jag har så svårt att tänka att det aldrig kommer att bli så igen...

Nu är du kändis och det kommer aldrig att bli det samma igen...

Jag är jätteglad för din skull men jag saknar bara det som var.

Hade jag kunnat hade jag gjort exakt samma sak igen.

Jag ville göra det igår men det var på tok för mycket folk.

Jag ville bara säga hej och att du är saknad men det gick inte.

Är det så här det kommer att vara?

Kommer vi aldrig mer att träffas och bara ge varandra en kram och säga hej?

Jag vet att du är sjukt upptagen och att det är mycket just nu men snälla bara säg hej någon gång..

Jag tänker inte hänga ut dig men du vet nog vem du är...