Min son, min skatt

I bland far tankarna runt i huvudet på mig..

Jag tänker på hur saker och ting har varit, hur de är idag och hur de kan tänkas blii framtiden.

Många gånger handlar det om K och hans sjukdom och så även idag...

Det syns inte utanpå alltid men den gör hans liv till ett dagligt helvete rent ut sagt.
Hur mycket han än försöker och medicinerar så kan han inte leva sitt liv som andra barn.
Bara att vara ute och sparka boll en stund gör att hans sjukdom ställer till det.
Att spendera en dag på ett lekland innebär en massa medicin.
Att åka till havet och bada är nästan uteslutet då ham spenderar tiden på stranden och tittar på de andra som badar då han knappt kan vara i vattnet.

Det är så pass illa att på vintern kan han inte ens gå den lilla promenaden till skolan utan att få problem.

Visst har han mediciner som underlättar hans vardag men det tar ju inte bort sjukdomen eller de problem som den orsakar. Jag har många gånger önskat att jag kunde ta bort hans sjukdom även om det bara var för en dag. Bara så att han kunde få en chans att göra sånt som andra barn gör. Så han kunde bada och ha kul, så han kunde vara ute och busa i solen eller snön. Eller så att han bara kunde vara ute och njuta av värmen utan att det kliar och gör ont överallt.

Jag vet att det inte finns någon bot i dagsläget, men jag kommer alltid att hoppaspå att de någon dag kommer på ett sätt att bota det. Även om det inte ger K chansen till en "normal" barndom så hade det kunnat ge ett annat barn den chansen. Det hade kunnat ge andra barn och deras föräldrar chansen att slippa alla de problem , den oror och den ångest som sjukdomen medför...