Fördomar och sanningen

I hela mitt liv har jag kämpat mot fördomar och folks snedvridna åsikter.
Jag har gjort vad jag har kunnat för att bevisa för andra att skenet kan bedra och att man inte ska döma andra innan man vet allt.

Den senaste fördomen som jag försöker att motbevisa är den om kvinnor och tatueringar.

Igår fick jag höra att stora tatueringar inte hör hemma på kvinnor. De hör hemma på mc-knuttar och inte, "vanliga" mammor.
Sedan att man inte bryr sig om att ta reda på varför man har valt att göra en så pass stor tatuering utan bara fokuserar på själva storleken spelar mindre roll.

Jag har ett personligt själ till min tatuering och det är att få ett avslut.
Som tonåring mådde jag väldigt dåligt psykiskt av anledningar som jag inte vill gå in på nu. Detta ledde till att jag utvecklade ett självskade beteende som gav mig många stora och fula ärr.
Dessa har jag levt med i nästan 15 år nu. Jag har varit tvungen att stirra på dem varje dag och där med bli påmind om en väldigt mörk period i mitt liv.

Nu kände jag att det var dags att få ett avslut på riktigt och slippa titta på dem varje dag. Så, vad kan vara bättre än att täcka det med något vackert? Med någons konst i flera vackra färger...
Nu mera ser jag varje gång som jag ser min arm i stället för att må dåligt.

Men trots detta så är jag en helt vanlig mamma med ett helt vanligt jobb. Jag är varken kriminell eller narkoman.
Jag är en vanlig person som älskar sitt barn över allt annat. Jag har bara valt att gå en annan väg och smycka min kropp på ett mer permanent vis.