Jag känner många gånger att jag inte förstår hur K klarar av alla dessa motgångar som han ständigt möter. Han tar allt med en klackspark och ett leende vilket imponerar enormt på mig. En annan hade varit helt knäckt för länge sedan, men inte han. Han bara skakar av sig det och går vidare. Jag vet att barn vänjer sig vid nya saker relativt fort men i alla fall. Trots detta är jag så oerhört imponerad av honom.
Jag menar han har ju inte direkt haft den ultimata barndomen hittills men har trots detta lyckats bli så oerhört underbar.
Jag menar att vara 6 år gammal och veta om att man har mediciner att sköta och att men förmodligen kommer att ha dessa under resten av sitt liv kan inte vara enkelt. Sedan att han aldrig klagar eller bråkar över dem gör mig så stolt. Jag kan fråga honom varför han har dem och han tittar på mig med en sarkastisk min och säger något i stil med " det vet du väl mamma, det är för att jag får jobbigt att andas" eller " för att det inte ska klia på mig när jag duschar". Han har så enorm koll.
Han kan kläcka ur sig sådana kommentarer som " luften i skogen är så fuktig så jag brukar ta medicin när vi är där". Jag bara gapade när han sa det till mig.
Sedan är han så smart att han har lärt sig att sköta medicinen själv. I alla fall astma medicinen. Han har ju stenkoll på den andra med för visso men den når han inte att hämta själv...
Så jag har börjat att ställa den i hans fack på förskolan så går han själv ut och tar den när han känner att han behöver. Han fixar allt, skruvar av locket, skakar, vrider och andas in. Jag var rädd i början att han skulle glömma sig och andas ut i den, men det har han inte gjort en enda gång.
Till saken hör att när han hade sin gamla medicin så låg den i ett skåp i köket på avdelningen och han var tvungen att säga till en pedagog om han behövde den, vilket han inte gjorde. Så han använde den så gott som aldrig på förskolan. Men nu när den ligger så han kan sköta det själv så tar han den nästan varje dag och ibland flera gånger per dag. Så det har endast varit positivt att byta...
Nej jag är som sagt både sjukt stolt och ruskigt imponerad över min son. Han tar sig genom alla svårigheter och kommer ut som en skinande sol på andra sidan.
Jag känner mig stolt varje gång jag får säga att det är min son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar