När jag satt och skrev det förra inlägget började jag att tänka.
Det fick mig att tänka på allt som har varit...
Detta leder till att jag sitter med tankar som jag vet inte är rimliga och som jag nog inte skulle vilja innerst inne...
Men trots detta så kan jag inte sluta tänka..
En del av mig önskar att K bara kunde slippa allt och få vara som alla andra barn. men jag vet ju att det inte är så och att det aldrig kommer att vara så.
Men som jag skrev då så älskar jag honom över allt annat och jag vill ju bara det bästa för honom.
I det ingår ju att få vara barn..
Hur jag än vänder och vrider på saker och ting så har han ju inte samma frihet och möjligheter som andra. Visst kan han göra sakerna men det krävs mer av både honom och av oss som föräldrar för att genomföra det.
Jag önskar att han bara kunde slänga av sig skor och strumpor och plaska i en damm om vädret tillåter. Eller att han kan ta av sig kläderna och springa i vattenspridaren i bara boxer och lusten faller på. Men det fungerar ju inte så för honom.
Hur mycket jag än försöker att förtränga det och putta undan min känslor så kommer de ikapp mig ibland.
Då känns det bara som att en våg av nedstämdhet kommer över mig. Den ger mig en enorm kram och säger att den inte har glömt bort mig.
Då önskar jag att jag kunde ta bort hans problem om så bara för ett par dagar så han kunde göra allt det där som faller honom in...
Ta som exempel det faktum att vi ska till Ölands djur- och nöjespark i slutet av Juni och där har de ett vattenland... Då önskar jag att han slapp oroa sig för hur det ska bli. Att han slapp medicin... K har inte badad på badhus eller i hav på så lång tid att jag inte vet hur hans kropp kommer att reagera. Jag minns faktiskt inte hur det var sist..
Men jag vill ju så klart kunna unna honom det när vi är där...
Usch jag hatar när dessa tankar och känslor kommer ikapp mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar