Minnen...

Jag sitter och tänker tillbaka.
Tillbaka till den tiden då jag var rädd...
Jag var rädd för att gå ut, rädd för att gå till skolan och rädd för att göra det jag älskade nämligen att träna...

Varje dag fick jag höra kommentarerna och hoten...
Folk som hade låtsats vara mina vänner hade vänt mig ryggen och sa nu att de skulle se till att jag dog..
Jag kommer ihåg att jag gick till rektorn och sa att jag ville byta skola men han brydde sig inte.

Tiden gick och allt fortsatte...
Nästa gång det blev riktigt illa så gick jag inte till rektorn trots att vi hade fått en ny.
I stället gick jag hem och slängde mig på sängen och grät...

Efter hand som månaderna gick började jag att fokusera mig på min träning. Jag trotsade de som ville mig ont och gick in för träningen mer än någonsin. Till slut var det allt jag gjorde... Det var den enda gången jag kände mig fri. Jag kunde vara ute och springa jätte länge. Det var endast då som jag slapp höra glåporden...

Jag kan ärligt säga att jag inte saknar den tiden det minsta.

Tiden på högstadiet var den värsta i mitt liv och jag skulle aldrig vilja uppleva den igen...