Min son, min skatt

Jag måste erkänna ännu en gång att jag inte är person som gillar när det är mycket människor i rörelse. Okej jag avskyr det!

Det finns inget värre än att sitta på en full buss eller gå runt i en affär med massa andra människor...

Om jag hade fått bestämma hade jag bott mitt ute i ingenstans men det fungerar ju tyvärr inte...

Så jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet och stå ut de gånger man måste ut.

Nu sitter jag och tänker på hur stor min lilla kille har blivit. Jag kan knappt förstå att han ska börja skolan nästa år. Det känns som att jag missade när han blev så stor.

Jag menar nyss kunde han inte en enda bokstav och nu sitter han och stavar en massa olika ord. Han sitter och säger dem för sig själv flera gånger och sedan stavar han dem på kylskåpet med hjälp av bokstavs-magneter. För inte så länge sedan skrev han regnbåge helt utan hjälp. Det går inte en dag utan att han är framme och försöker att skriva något. Oftast skriver han kompisarnas namn men ibland smyger det sig in några andra saker med.

Jag är så oerhört stolt över honom!

Nej nu ska jag ta och krama lite på honom....