Med musik i öronen sitter jag och tänker.
Jag tänker på hur det skulle vara att packa och lämna stan. En del av mig vill bara starta om och lämna allt gammal och ont bakom mig.
Men det är ju inte så lätt att bara börja om på en ny plats även om jag önskar att det var det.
Men sedan måste jag ju vara realist med. Jag kan inte bara tänka på mig själv, det finns trots allt två till i detta hushållet. Jag vet att sambon är med på noterna men när det gäller K så vet jag faktiskt inte. Det var ett tag sedan vi diskuterade det senast så jag vet inte hur han ställer sig till det idag.
Det är ju trots allt han som blir mest lidande av det.
Nej jag ska erkänna att jag är djupt imponerad av de som vågar att ta steget och dra upp sina rötter ur jorden och starta om på en ny plats.
Även om jag tänker på det ofta så vet jag inte om jag verkligen skulle våga när det kom till kritan. Man har ju trots allt en viss trygghet här då jag har spenderat de största delarna av mitt liv här. Visst flyttade jag till Trollhättan, men samtidigt kom jag tillbaka..
Om jag inte hade gjort det så hade saker antagligen sett väldigt annorlunda ut i dag. Jag vågar inte ens tänka på hur det hade kunnat se ut.
Nej nu får jag sluta att tänka på detta innan jag blir helt tårögd..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar