Min son, min skatt

Det är inte ofta som jag har lyxen att vara ensam hemma så när chansen kommer så gäller det att passa på att njuta. Idag är en sådan dag då sambon skriver prov och jag inte här någon föreläsning.
Dessa stunder ger mig möjlighet att tänka. Att tänka på hur saker egentligen är och om man hade gjort saker annorlunda när man här facit i handen.

Jag menar undra hur livet hade sett ut man man hade vetat en del av de saker som man vet idag för ett par år sedan?
Jag kan ganska säker säga att jag hade nog inte vågat att skaffa barn som 20-åring om jag hade vetat det som jag idag vet om min sjukdom samt efter att ha upplevt hur den har förändrats. Jag vet inte om jag hade vågat att skaffa barn alls faktiskt.

Så ur det perspektivet är jag oerhört glad för att jag hade en så pass begränsad kunskap om sjukdomen då. Det gjorde att jag levde annorlunda. Jag levde mer bekymmerslöst på något vis. Visst jag visste ju att jag hade sjukdomen och att den gjorde att jag inte såg i mörker och att jag var känslig för ljus, men det var allt.
Idag vet jag att jag riskerar att bli helt blind en dag ochansen att det finns en chans att den är ärftlig. Men om den är ärftlig eller ej kommer jag aldrig att få veta säkert så vida K inte får sjukdomen vilket jag inte hoppas. Jag har ju ingen kontakt eller kunskap om min släkt på någon av sidorna så jag vet inte om någon här haft den eller om det bara var en grym otur jag just jag skulle drabbas.

Nu ska ni inte tro att jag ångrar att jag valde att skaffa barn för det gör jag absolut inte!
Han är det bästa i mitt liv och är en av de få som kan ta fram positiva sidor av min sjukdom.
Det är tack vare honom som jag här skaffat mig en större kunskap om den och som jag här börjat våga att verkligen använda de hjälpmedel som jag här fått.
Jag hade inte varit där jag är idag rent mentalt om det inte var för honom.

Visst vet jag att hans barndom ser lite annorlunda ut än andra barns, men jag gör mitt yttersta för att han ska kunna ha det så normalt och bra som möjligt. Han här så mycket som vilar på honom hela tiden och jag hoppas att jag lyckas med att finnas där, hjälpa till, trösta och avlasta honom när det behövs så som han gör för mig.