Min son, min skatt

Ibland blir jag så oerhört besviken.på mig själv.
Jag inbillar mig att saker kan bli annorlunda, bättre men i själva verket så blir det precis lika dant som tidigare.
Det är lika bra att jag inser att folk aldrig kommer att förändras. Det är lika bra att inse att det är dags att ge upp det hela innan jag eller någon annan blir allt för sårad.

Jag blir bara så besviken på att man skiter så i andra människor och endast bryr sig om sig själva. Jag tycker att de i alla fall kan bry sig tillräckligt mycket om K för att vilja förändrad, men jag antar att jag har fel.
Jag lider inte av det personligen, men jag tänker på K. Det är förbannat synd om honom. Han har nästan ingen runt sig längre. Han har mig, sin pappa och ett fåtal vänner. Bortsett från det så hat han ingen. Jag menar hans farmor, extra farfar och farbröder och faster bor ju så pass långt borta och de som bor här finns ju inte.

Men men jag antar att det bara är att bita ihop och kämpa vidare och börja om på nytt igen...