Det är dags för samhället att vakna!!!

Något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat är frågan om hur samhället kan missa alla dessa barn som far illa. Alla dessa som växer upp i en miljö som är allt annat än trygg.

Man kan vara ett barn som växer upp i ett hem där våld, missbruk eller fattigdom kan vara ett faktum, men som barn är det ingenting som du visar utåt. Man gör ju allt man kan för att det inte ska märkas.
Man försöker att hänga med i skolan och med vännerna.
Man gör allt för att ingen ska upptäcka ens hemlighet och göra så att man blir lämnad utanför.

Men vad jag inte kan förstå är hur samhället kan missa alla dessa barn. Eller är det rent av så att de skiter i dem?
Ingen kan väl missa hur ett barn mår år efter år eller?
Speciellt inte skolan. Man spenderar ju trots allt väldigt mycket tid där.

När saker och ting väl har kommit upp till ytan så hör man alltid saker som att "jag anade att allt inte stod rätt till" eller "jag visste att han/hon inte hade det bra hemma". Men om folk nu har varit medvetna om det varför gör de då ingenting? Varför låter de dessa barn liva på ett sätt som de helt klart inte förtjänar?

Att en vuxen lever på det sätter är ju trots allt deras val de flesta gångerna, men ett barn väljer ALDRIG hur deras barndom ska se ut.

Alla barn förtjänar att ha en trygg miljö och en bra barndom. Detta formar ju barnet till den person som han/hon blir resten av livet.
Ingen har rätt att ta ifrån ett barn dess chanser till ett bra liv!

Samhället måste vakna och inse att deras metoder inte fungerar. Man kan inte bara se mellan fingrarna och sedan hävda att man inget visste när någon runt om frågar för att sedan säga något annat bakom stängda dörrar.

Vi måste våga säga ifrån innan det är för sent...

Men det finns ytterligare ett problem i det hela..
Inte ens när samhället har fått veta händer det något. Man säger bara att det är synd om barnet men man gör ingenting för att förbättra barnets situation uatn man bara lägger det åt sidan och hoppas att allt löser sig självt.

Som barn finns det olika stödgrupper men även om man skulle vara med i en sådan så händer det ingenting utanför de dörrarna... Där inne pratas det en massa men sedan åker man hem till helvetet igen och allt börjar om...
Någonstans borde det väl finnas en gräns på hur mycket man ska behöva stå ut med eller vad tycker ni???