Just nu känns allt skit!
På psykiatrin de senaste gångerna har vi pratat om depression och nu idag om psykoser.
Detta har rört upp en massa tankar och känslor som jag trodde var begravda för gott. Någorlunda i alla fall... Men nu sitter jag här och det känns som att jag ska explodera.. Som att jag ska börja gråta. Och det var inte långt i från att jag gjorde det mitt under lektionen. Men jag lyckades hålla emot med nöd och näppe...
Jag hatar den jag var när mitt barn var litet. Men det finns inget jag kan göra åt det. Inte mer än låta honom veta varje dag hur glad jag är att jag har honom och hur mycket jag älskar honom...
Bara tanken på vad som kunde och höll på att hända är så plågsam och det är något jag kommer att få bära med mig resten av mitt liv...
Nu ska ni inte tro att jag inte ville ha mitt barn. Det ville jag verklige. Minst lika mycket som jag vill idag...
Det är inte heller mitt fel att jag mådde dåligt. Men jag skyller inte heller på någon annan...
Det enda jag vet är att jag aldrig mer vill må så igen och om jag ska slippa det är det nog dags att ta tag i det hela redan nu innan det är för sent..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar