Idag fick jag kritik för att jag anser att en hel del av barnen på Ks knatteskutt-träning är ouppfostrade.
Personen frågade om jag var säker på att de var ouppfpstrade de kunde ju ha ADHD...
Men jag håller fast vid min åsikt.
Speciellt med tanke på att det spelar ingen roll hur många gånger som tränarna sa till dem de lyssnade aldrig.
När barn ställer sig och snurrar med en innebandyklubba i handen och mamman sedan ifrågasätter vad jag sa till barnet då han blev ledsen när jag sa till honom så tror jag inte att det rör sig om ADHD. Speciellt inte med tanke på att jag bara sa att barnet skulle sätta sig ner och lyssna för han kunde skada någon om han snurrade så...
Och som sagt mamman satt där och bara tittade och lät barnet göra så. Det är ju farligt för guds skull.
Jag tror inte heller att det handlar om ADHD när barn tycker att man "plättar" någon genom att ta nack-sving på andra trots att tränaren precis sa att man inte skulle göra så och visade hur man skulle göra.
Och att stå och slå bollen ur handen på ett annat barn som inte ens har sagt ett ord till dig utan bara står fint i ledet är bara att bete sig illa och inget annat!!!
Men detta är bara min åsikt...
För min del tänker jag att oavsett om barnet har diagnos eller ej så är det förstås inte acceptabelt att de får göra illa andra barn. Har barnet ADHD (vilket förstås är möjligt) så måste man kanske som förälder vara aktivt närvarande på ett helt annat sätt. Om jag visste att F skulle riskera att göra illa någon på Knatteskutt tex så skulle jag naturligtvis inte lämna honom där utan uppsikt.
SvaraRaderaDäremot vet jag att barn med ADHD kan ha väldigt, väldigt svårt för att koncentrera sig på tex en tränare och därför kan de verka just ouppfostrade (som om de inte ville lyssna), trots att det inte alls är deras avsikt att vara ignoranta, men när det kommer till beteende som är skadligt för barn runt omkring måste man ju som förälder agera och tråkigt nog finns det gott om föräldrar som låter sina barn, ADHD eller ej, härja runt och vara farliga för andra. Och vanligare och vanligare blir det, känns det som =/. Ännu värre om föräldrarna dessutom kritiserar den som har mod att säga ifrån, i stället för barnet som gjorde fel.