Idag blir ni helt bombaderade med inlägg från mig...
Men det är som sagt bara för att det snurrar så mycket i hjärnan...
Men nu tänkte jag vara så där brutalt ärlig en stund så om ni tar illa vid er så ursäkta mig i förväg... Inte för att jag ska behöva be om ursäkt men i alla fall.
Jag började ju att studera för 1 1/2 år sedan. Sedan jag började med det har jag känt mig oerhört ensam..
De som jag umgicks med och som jag kallade min vänner träffar jag så gott som aldrig.
Visst är jag kanske inte den bästa på att höra av mig alltid men jag försöker faktiskt även om det kanske inte verkar så...
Så många gånger som jag bara har velat ringa och ta en fika eller snacka skit..
Men när jag väl försöker är det som att det alltid kommer något i vägen. Detta kan vara inbillning men det känns så.
De som jag ansåg stod mig närmast umgås fortfarande bara inte med mig...
Visst lillasyster träffar jag någon gång i bland men det är väl 1 gång var 3:e månad om man bortser de 10 min vi har sett på morgonen under någr veckor i höstas.
P har jag inte sett på jag vet inte hur länge...
Men hon ska veta att hon är saknad...
Jag vill inte vara så långt borta längre... Jag vill vara nära...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar