Otrevligt sällskap...

Nu sitter jag här.

Brevid mig står min kaffekopp och i handen håller jag min ständiga följeslagare ångesten.

Jag klarar knappt av att skriva men jag har gett min f*n på att det ska gå oavsett hur mycket jag får sudda...

Det är så mycket just nu att jag känner att jag håller på att gå av på mitten.

Jag känner mig nästan konstant spyfärdig och vill inget hellre än att gå och lägga mig i sängen och sova bort ett par timmar eller gärna dagar om det hade varit möjligt. Tyvärr är det ju inte det då det finns saker som man måste göra...

Gråten har jag i halsen och händerna darrar...

Annars då??

Nja det är väl sådär med det med..

K har börjat att hata att vara på dagis. Han börjar att gråta så fort vi kommer till grinden och gråter tydligen flera gånger under dagarna. Och han är bara där 3 timmar...

Ska jag vara ärlig vet jag inte vad som ligger bakom det men jag har mina teorier. Men det tänker jag inte ta här...

Vad händer under veckan då?

Inte så mycket. Jag ska försöka att ordna allt som jag måste med mina pengar.

Vi får väl se hur det går. Men förhoppningsvis går det bra...

Jag ska snart ringa fk och prata med dem. Eller försökka i alla fall...

Nej nu orkar jag verkligen inte sitta här och skriva mer...