Tankar om att vara nybliven mamma.... (Minnen..)

Jag sitter ofta och tänker. På senaste har jag tänkt mycket på tiden när K var liten.. Visst han är fortfarande lite i alla fall till längden men jag tänkte på när han var nyfödd och under det första året...¨

Innan han föddes hade man en massa förväntningar och tankar på hur det skulle bli, men så klart blev det inte så. Jag visste att det skulle bli tufft, men jag önskar att någon hade förvarnat mig om hur illa det kunde bli...
Jag hade aldrig en i mina vildaste tankar kunnat tänka mig att jag skulle vilja lämna mitt barn utanför Ikea och gå... Men hur hemskt det än är att erkänna så ville jag det. Jag visste inte varför just då, men det vet jag idag... Jag vet att det inte var vad jag innerst inne ville utan att det var pga att jag var så dålig som jag var... Under graviditeten kände jag så mycket kärlek till mitt ofödda barn att jag hade enormt svårt att ta till mig och erkänna för mig själv och andra att jag behövde hjälp. Att som nybliven mamma erkänna att allt inte stod rätt till och att jag mådde skit kändes som en förbjuden känsla... Men när jag väl erkände det så var det som ett ton av sten trillade från mina axlar. Och inte hade väl jag kunnat ana att jag hade så underbara vänner runt mig som jag hade. De ställde upp till 100% och jag vet än i dag inte hur jag någonsin ska kunna återgälda det...

Vad jag vill ha sagt med detta är att hur mycket man än tror att allt ska vara jättebra som nybliven mamma/pappa så är det inte säkert att allt blir som man har tänkt sig. Visst jag hoppas att ni alla slipper känna som jag gjorde men det är ju tyvärr inga garantier och det är bättre att n vet om att det kan hända än att det kommer som en chock om det händer...

Nu hoppas jag bara att ni inte missförstår mig. Jag ÄLSKAR att vara Ks mamma och ångrar verkligen inte det. Visst har jag fortfarande dåliga dagar men det är mer och mer sällan... Dessutom jag är bara människa. Och alla människor har svagheter och kan göra fel ibland...




Nyfödd...




3 år